The Neal Morse Band
The Similitude of a Dream
Live In Tilburg 2017

Neal Morse är inte bara en äldre herre utan också en kompetent och flitig musiker som ofta samarbetar med andra kompetenta musiker, så också i den grupp som kallas The Neal Morse Band. De spelade sitt album The Similitude of a Dream från 2016 i sin helhet live med lite extralåtar, allt förevigat på skiva och på filmskiva. Kanske något att ha, kanske inte… jag har skrivit om ett gäng av Morses album och aldrig varit speciellt imponerad av vad han har att erbjuda, Morse har aldrig kommit i närheten av vad hans band Spock’s Beard åstadkommit och deras senaste album har dessutom varit de bästa de gjort, det utan Morse. Så enligt min erfarenhet har Morse inte direkt växt som kompositör och musikskapare på senare tid, snarare tvärtom. Men nu är det inte trenden som ska mätas utan hans och bandets senaste alster.

Eftersom jag inte hade hört studioalbumet behövde jag först fördjupa mig i det så jag lät det snurra någon gång och sedan livealbumet. Vad jag kan säga att är att jag tycker att livealbumet har snyggare ljudbild, tyvärr kan jag inte kommentera angående videomaterialet då jag inte fått tillgång till det. Det låter ganska mycket som Morse, melodirock i still med gamla Spock’s Beard och Neal Morses alla album – det känns inte direkt som han återuppfinner sig själv om jag säger så. Precis som ofta så blir det också ett lite väl långt album med speltid i regionerna av två timmar, 120 minuter av Morse är för mycket för min smak även om han gör det bättre än senast jag skrev om honom. Egentligen är det inte speciellt varierat heller och kanske att det hade kunnat vara lite mer dynamiskt också, åtminstone om intentionen är att hålla lyssnaren intresserad hela albumet igenom.

Att det är ett schysst album råder det ingen tvekan om, Morse brukar trots allt stå för en genomgående schysst kvalité även om det sällan glänser. Kanske att det också är det bästa albumet jag skrivit om för Hallowed där Morses namn förekommer, men det betyder inte att det är fantastiskt. Det låter helt okej, det låter till och med bra med schyssta låtar och bra känsla, men det blir lite för långt och jag saknar lite djup och lite dynamik. Ett bra men också lite småtråkigt album är min känsla efter att jag låtit det snurra i ett dussintal timmar. Det känns faktiskt ganska mycket som man på förhand kan förvänta sig, lite förutsägbart men solitt hantverk – den som brukar gilla vad Morse och hans kumpaner skapar kommer med största sannolikhet att gilla även detta.

Lite som förväntat helt enkelt, inget fantastiskt, inget otroligt och egentligen inget att addera till samlingen för den som inte specifikt samlar Morse eller progressiv rock. Det finns betydligt bättre alternativ i genren och året har bjudit på en hel del album som slår detta på fingrarna, även när det gäller livealbum. Varför inte hellre kika på Devin Townsends mastodontverk? Det är betydligt mer intressant, det känns helt enkelt som att Morse tappade sin kreativa ådra någonstans på nittiotalet och att han har gått och fortfarande går på tomgång sedan dess.

HHHHHHH