Neal Morse
Momentum

Neal Morse, en av grundarna till bandet Spock’s Beard och sedan religiös propagandamaskin i sitt soloskapande och som i ärlighetens namn inte gjort något som känts speciellt fräscht sedan Spock’s Beards album V som släpptes 2000. Mycket bra har han dock gjort sedan dess men inte direkt nyskapande bara lite filande på samma koncept som han kört hela tiden. Inget negativt i den saken och uppenbarligen är det många som uppskattar Morses skapelser och det får jag ändå säga att jag också gör, jag har lyssnat på Morse ända sedan hans Testimony som släpptes 2003 och även förstås med Spock’s Beard. Som vanligt för detta album har han sina vanliga följeslagare Portnoy och George som hjälpredor, tillsammans förstås med ett par gästmusiker skapar de detta album som fått namnet Momentum. Kanske har det fått ett sådant namn för att det är vad Morse verkar ha i sitt musikskapande, se bara på hur flitig han varit att släppa album, två stycken bara förra året. Så vad har han nu att erbjuda med sitt niomiljonte album?

Ungefär samma sak som han brukar erbjuda är svaret, visst det har en Styxifierad inledning men annars är det samma typ av musik Morse brukar erbjuda. Det är stämsång och komplext gitarrarbete som präglar detta album, låtmaterialet är förvånansvärt enahanda med tanke på att det är progressivt. Alla låtar utom Smoke and Mirrors som är en typisk Morseballad går i samma tempo och är relativt lika varandra stilistiskt, ett spår är ett klassiskt ”Morsiskt” ”epos” som varar i all evighet och är uppdelat i sex kapitel som på de flesta sätt faktiskt är ganska svåra att skilja åt. Albumet på sex spår är över en hel timme långt vilket inte heller känns ovanligt för Neal Morse och slutsatsen jag kan dra efter att jag spelat detta album ett stort antal gånger är att det är ett typiskt Neal Morsealbum och precis vad man kan förvänta sig av ett nytt Morsealbum.

Det är bra detta album inget snack om den saken, riktigt bra melodier och låtar av hög kaliber genom hela biten även om det trettiosex timmar långa avslutande spåret är mer jobbigt än bra men där finns några trevliga delar inslängda i en ocean av långdragna musikaliska utsvävningar. Problemet för mig som inte är en massiv fan utan mer av en generisk lyssnare är att detta album inte erbjuder något jag inte hört förr och eftersom jag redan har ett par album med Morse och även Spock’s Beardalbum från tiden han deltog där finns det ingenting här som jag redan inte har i min skivsamling. Därmed inte sagt att det är dåligt för det finns lite jag gillar här, fem spår är faktiskt väl värda att lyssna på och ett lider av komplett storhetsvansinne.

Inledande titelspåret är ett av de vassaste spåren på albumet men jag tycker spåret som heter Freak är det allra bästa även om inget av dem direkt kvalificerar sig bland det bästa Morse gjort eller som något nytt fräscht och spännande. Tyvärr är detta album, även om det är bra, bara mer av samma sak som vi hört tidigare och det är inte bättre än vad Morse gjort tidigare vilket innebär ett egentligen helt onödigt album. Om du redan är frälst på Morses musik kommer du säkert att älska detta, om du bara gillar att lyssna på Spock’s Beard eller Morse är chansen väldigt stor att du redan har något i din samling som är betydligt bättre än detta. När allt sedan skall summeras måste jag fråga, varför i helvete göra ett trettiotre minuter långt sömnpiller som avslutning?