Tracks
CD1:
Lifeline
Leviathan
The Separated Man
Sola Scriptura (edited album performance)
CD2:
Seeds of Gold
Testimony I (Part 5)
Reunion
CD3:
Testimony 2 (full album performance)
DVD1:
Main Concert, Part I
Spock’s Beard Reunion at High Voltage
DVD2:
Main Concert, Part II
Tour Documentary
Neal’s Macrobiotic Cooking Tips
Band:
Neal Morse: Lead Vocals, Keys, Guitars
Mike Portnoy: Drums
Randy George: Bass
Eric Brenton: Guitar, Violin and Flute
Nathan Brenton: Cello, Guitar & Vocals
Rick Altizer: Keyboards, Guitar & Vocals
Nathan Girard: Keyboards and Vocals
Mark Leniger: Sax, Percussion & Vocals
Discography:
Testimony 2 (2011)
Mighty To Save (Worship Sessions 2010) Lifeline (2008)
Sing It High (collection of singles) (2007)
So Many Roads Live In Europe (2009)
Worship Sessions Volume IV: The River (2009)
Worship Sessions Volume III: Secret Place (2008)
Question: Live (2007)
Songs from the Highway (2007)
Sola Scriptura (2007)
One Demos (2007)
Cover to Cover (2006)
Neal Morse's Bavarian Polka Odyssey (2006)
Worship Sessions Volume II: Send the Fire (2006)
God Won't Give Up (2005)
Question (2005)
Worship Sessions Volume I: Lead Me Lord (2005)
One (2004)
Testimony (2003)
It's Not Too Late (2001)
Merry Christmas From The Morse Family (2000)
Neal Morse (1999)
Guests:
Info
Released 2011-11-28
Reviewed 2011-11-09
Links:
nealmorse.com
myspace
insideout
En gång rösten hos Spock’s Beard, också medverkande på Transatlantics musik är han Neal Morse som under rätt många år nu släppt soloskivor i sitt eget namn med musik dedikerad till kristna ideal. Kanske inte riktigt min bild av vad musik ska handla om, musik bör inte innefatta uppenbara religiösa budskap eller blint politiska ideal, det ska vara för de som uppskattar en viss typ av musik och inte försöka tvinga på andra sina ideal tycker jag. Jag måste dock tillstå att Neal Morse är en mycket kompetent musiker vilket speciellt hans tid i Spock’s Beard kan intyga, jag har inte så stor erfarenhet av Neals solokarriär dock. Det enda album jag känner från hans solokarriär är Testimony från 2003 som jag tyckte var bra och den fick sju av tio i vår papperstidning vilket torde liknas vid en femma i vår nuvarande skala. Lite musik känns igen från det albumet men lejonparten av musiken är från det senaste albumet Testimony 2 som spelas i sin helhet på den tredje skivan. Det är för övrigt ett riktigt mastodontalbum vi får tillmans här, 3CDs och 2 DVDs om man köper den utgåvan, vi har inte fått ta del av DVDerna så det enda vi fått är att lyssna till materialet som kommer på CD, 3 CDs och över tre timmar livemusik från Los Angeles för att vara exakt. Tre timmars predikande kanske vissa skulle säga, jag ställer mig tvekande till själva skalan på det hela, tre timmar och tre diskar är lite i mastigaste laget om man inte är en stor fanatiker tycker jag.
Musikaliskt handlar det om progressiv rock om nu något skulle ha missat den saken med tanke på vilka affiliationer som redan nämnts i texten. Inte överdrivet komplicerade strukturer men flitigt användande av keyboards men också sax, flöjtar, fioler och så vidare, ett ganska typiskt progressivt rockljud bjuds vi på med de klassiska taktbytena och så vidare. Det är ändå relativt enkla låtstrukturer som inte kräver alltför mycket av sin lyssnare egentligen. Ljudbilden är polerad och snygg, ibland glömmer jag bort att jag lyssnar på en liveskiva men inte alltid eftersom publiken gör sig lite hörd då och då och Neal snackar lite grann ibland, men det känns ändå mest fokuserat på musiken och få ut så mycket som möjligt ur den. Flera av låtarna är väldigt långa ska väl också nämnas medan jag ändå håller på att skriver kring albumet, det bör också nämnas att lyriken och även mycket av mellansnacket handlar om kristet religiösa ting så om du är allergisk mot sådant kanske du bör avvika redan nu. Som sagt tre skivor och en bit över tre timmar är vad du får om du införskaffar detta, därför kanske du också ska avvika om du är allergisk mot långa album.
Är detta mastodontalbum bra då? Svaret på det är ja, men jag har vissa reservationer. Först och främst är albumet väldigt långt vilket gör det tidskrävande att lyssna på det, då det fungerar inte i bilen om du inte är kringresande säljare eller något sådant, tre timmar är även lite väl långt att bara sitta och lyssna så för mig har detta album samma problem som Transatlantics nyligen recenserade livealbum, när ska man kunna lyssna på det? Det känns som att detta precis som Transatlantics album, är för de redan bitna fansen och det är föga troligt att något av dessa album kommer att tilltala någon bredare publik eller vinna över särskilt många nya fans. Om vi bara ska se till bandets framträdande och utförande är det ruskigt bra, stor kompetens bland medlemmarna som bland annat innefattar Dream Theaters avhoppade trumslagare Mike Portnoy. Det låter i stort kvalitativt nästan som en studioinspelning och jag kan tänka mig att upplevelsen att se bandet på plats måste ha varit väldigt intressant, men för mig som bara lyssnar blir det för mycket att ta sig igenom även om jag gillar det mesta så tar det aldrig slut vilket ett bra album alltid bör göra och helst innan man känner att man vill att det ska ta slut.
Sedan kan jag inte släppa det här predikandet, vad fan ska det vara bra för? Jag gillar musiken men ändå får den en bitter eftersmak, inte så att jag är antikristen eller anti någon annan religion men jag vill helst att den inte smyger in i musiken jag lyssnar på, jag skiter i Jesus och hans anhang då de inte har något i min musik att göra. Religion är något man själv måste välja och inte matas med i sin musik, jag respekterar Neals livsval och hans religion men jag respekterar inte att den ska genomsyra hans musik speciellt inte då det inte finns någon varningstext om att detta album innehåller marknadsföring. Kanske något för konsumentombudsmannen att testa, musiken är dock väldigt bra om man kan bortse från den jävligt korkade lyriken.
Så, om du inte har något emot predikande musik, att sitta tre timmar för att komma igenom ett album eller livemusik kommer du alldeles säkert uppskatta detta album väldigt mycket, även som fan av progressiv rock kan du komma att uppskatta det. Jag har dock tröttnat på kristet tjafs så jag lägger detta mastodontalbum i högen bland de andra album som jag godkänt som troligen inte kommer att få speciellt mycket vidare påseende. Ett bra livealbum med dum lyrik och för mycket musik.
HHHHHHH
