Dream Theater
s/t

September tycks vara julafton detta år med tanke på att både Fates Warning och Dream Theater släppte nya album, Dream Theater med detta självbetitlade minimalistiskt framtonande album och som om inte det vore nog så släpper Ayreon nytt i oktober. Men tillbaka till Dream Theater som nog inte behöver någon närmare presentation, detta är andra albumet med nye trumslagaren Mike Mangini och det första där denne trumslagare är ordentligt involverad i den kreativa processen. Dream Theater har mer brutalt bra album än något annat band jag hört så självklart är förväntningarna skyhöga, precis som det var senast och normalt sett brukar de leva upp till eller överträffa förväntningarna. Dream Theater markerar ett dussin studioalbum för amerikanerna som släppte första albumet 1989.

Progressiv metal, det är ett par ord som förstås förknippas med Dream Theater. Komplexitet är ett annat ord, bandet använder sig av mycket atypiska element, tempoväxlingar, och atmosfärer för att skapa sin ljudbild. Men om man börjar skrapa lite under ytan och se förbi fördomarna så ser man att deras musik bygger på ganska enkla premisser. Det handlar om starka melodier, minnesvärda refränger och passager och en storslagen atmosfär. Det har egentligen aldrig varit krångligt såsom demonstrerats av många av deras efterföljare. Givetvis bygger det på kompetent musicerande och en del imponerande instrumenthantering och även en del fyndig musikalisk omväg. Det är dramatiskt, det är storslaget, det är litet, egentligen kan det mesta sägas om Dream Theater men det är ändå inte en heltäckande beskrivning. Du vet vad du kan förvänta dig och du vet att det kommer att vara annorlunda från vad du förväntade dig, det är vad man kan säga om detta band.

Det känns igen som Dream Theater, LaBrie låter riktigt bra som vanligt. Produktionen är briljant, vi får Petruccis typiska gitarrlir, allt finns där men det går inte att jämföra direkt med ett tidigare Dream Theateralbum, samtidigt som det går att jämföra med alla tidigare Dream Theateralbum. Ord kan inte riktigt beskriva vad detta band gör, det räcker att säga att det är inte så krångligt och elitistiskt som vissa vill göra gällande. Jag har analyserat detta ett tag nu och det faktum att Warner inte ger detta album som nedladdning har gjort att det tagit lång tid eftersom det är svårt att bara sitta ned och lyssna hemma från datorn när jag ska skriva om andra band. Det har jag i alla fall gjort och jag är imponerad av vad jag får höra, och jag tycker att det är riktigt, riktigt bra.

Det är kanske inte lika bra som föregångaren eller som de största mästerverken men det är definitivt ett av de bästa albumen från 2013. Ett inspirerande album och ett album som är kul att lyssna på, ett jag måste köpa. 68 minuter tar det att spela så det är inte ett av bandets längsta album men det har det traditionsenliga eposet som avslutning, denna gång ett 22 minuter långt spår som kallas Illumination Theory och som är alldeles fantastiskt episkt, storslaget, vackert och förstås riktigt bra. Men det finns mer, videospåret Enemy Inside, Through the Looking Glass, Enigma Machine, Behind the Veil och alla andra kan nämnas som alldeles grymma också. Det är definitivt ett grymt bra album, väl värt att spendera ett par kronor på.

Bäst är dock det näst sista spåret, Along for the Ride som är vackert och lugnt och som leder in oss på det avslutande eposet. Ett sådant där kort litet spår som står där starkt och vackert, Dream Theater när de är som bäst. Det här är Dream Theater när de är riktigt jävla bra, kanske inte ett av deras absolut bästa album men jag kan lova att de allra flesta band jag hört skulle ha överträffat sig själva storligen om de släppt något som detta.

HHHHHHH