James LaBrie
Impermanent Resonance

Dream Theaters sångare James LaBrie släpper nytt så att väntan på Taeterns kommande album blir lite mer dräglig, Impermanent Resonance är titeln på detta album som inkluderat soloalbumen under MullMuzzler blir hans femte. Han har förstås ett kompetent band bakom sig och har som tidigare skrivit musiken i samråd med bandkollegan Matt Guillory. Albumet finns i en limiterad utgåva med två bonusspår, vi fick den vanliga utgåvan som innehåller tolv spår. Annars tror jag inte James behöver någon närmare presentation, han har trots allt frontat den progressiva metalscenens klart största och troligen mest inflytelserika band sedan tidigt nittiotal, vi hörde honom först på klassiska Images and Words från 1992. Men vad kan vi då förvänta oss av denna teatraliske herre?

Progressiv metal, eller snarare riktigt tung heavy metal med progressiva inslag. James LaBrie sjunger förstås riktigt jävla bra, precis som han alltid gjort och hans röst gör sig lika bra här när det blir riktigt tungt som den gör sig på alla Dream Theateralster där vi hört hans röst. Produktionen är stark, ibland är det tungt som göteborgsdöds, ibland är det melodiöst, det vrålas ibland och det är generellt sett ett riktigt tungt och varierat album. En imponerande produktion, snygg och modern ljudbild med mestadels riktigt medryckande låtmaterial. Kanske inte så progressivt som man kanske kan förvänta sig från Dream Theaters frontman men visst finns där element som vi känner igen från sagda band, jag tycker att vi kan konstatera att LaBrie definitivt står på egna ben rent skaparmässigt med detta album.

Det är dessutom ett riktigt bra album, tolv vassa spår och knappa femtio minuters speltid för den som skaffar den icke-limiterade utgåvan. Den limiterade har två extraspår och är åtta minuter längre men kvalitén på dessa extra spår kan jag inte bedöma eftersom jag inte hört dem. Dock gillar jag verkligen detta, LaBrie är i högform och hans band likaså, låtmaterialet är definitivt av högsta kvalité. En skön variation av känslor från mer eller mindre hela spektrat. Definitivt ett album jag kan rekommendera för alla som uppskattar spännande och intressant musik.

Amnesia är mitt favoritspår på albumet men det finns många spår som är värda att nämnas, som stenhårda inledningen Agony som definitivt känns lite göteborgsdödsig. Undertow, Slight of Hand och I Will Not Break är andra spår jag gillar att lyssna på, men egentligen kan jag ju säga det om hela albumet eftersom det är ett riktigt starkt album. James LaBrie och hans manskap har definitivt skapat något riktigt bra.

Ett album jag definitivt kan rekommendera, kanske inte lika bra som LaBries huvudband men det förtar inte det faktum att detta är ett förbannat bra album.

HHHHHHH