Recension Symphony X- Iconoclast 2011

Den okända, eller tionde symfonin kommer tillbaka med sitt åttonde studioalbum, för min del är det en fråga om den nedåtgående spiralen som inleddes efter att de släppt det helt fantastiska album V: The New Mythology Suite. Ett album som var bandets första konceptalbum, sedan kom Odyssey som var okej men saknade magin och detsamma kan nästan sägas om Paradise Lost med den skillnad att det var ett klart sämre album, rätt dåligt till och med. V hade det där magiska, det fann en balans mellan atmosfär och tyngd, en episk känsla där riffen spelade andrafiol till stämningarna och där allt bara föll på plats. Efter V har bandet fortsatt med konceptalbum och Iconclast är inget undantag, den handlar om hur vår ständigt ökande tillit till teknologin leder till vårt förfall. Det är ett koncept om hur maskinerna tar över samhället och så vidare. Men om jag för en kort sekund återvänder till Odyssey och Paradise Lost, vad som gjorde dessa album till så mycket sämre än V är för att de känns alldeles för långa, och de är musikaliskt i baksätet i jämförelse med V, lite som Queensrÿches försök med Operation Mindcrime II, så långt efter originalet och det är inte så långsökt att påstå att V var för Symphony X vad Mindcrime var för Queensrÿche. V var det första konceptalbumet för bandet, det var det första på ett större progressivt bolag och för mig deras kronjuvel (hittills).

Iconoclast är lite mörkare än vi hört bandet tidigare, kanske lite tyngre. Stämningarna är också mörkare och albumet stoltserar med en mörkare atmosfär än något av deras tidigare album. Det finns en version på en disk och en på två diskar för detta album och skillnaden är att spåren är i lite annan ordning på dubbelskivan, den ordning bandet ville ha innan Nuclear Blast befallde dem att göra ett album på en disk också. Dubbelskivan når massiva åttiotre minuter, och den på bara en skiva är så lång som sextiotre minuter och nio spår vilket främst innebär att det är väldigt långa spår. Ljudbilden är precis som du kan förvänta dig, riktigt välputsad och i produktionen finns ingenting att anmärka på från min sida.

Men är Iconoclast den upprättelse för bandet jag vill se? Jag vet faktiskt inte vad jag ska svara riktigt på den saken, den är ju inte lika anskrämlig som Paradise Lost men fantastisk? Spår som Dehumanized har riktigt sköna riff och låter grymt men det är ett alldeles för långt spår och inledande Iconoclast inleder bra men känns mot slutet mer som tortyr än som bra. Jag säger bättre, bättre än Paradise Lost och även Odyssey men långt ifrån vad jag vet att bandet kan åstadkomma.

Snälla Symphony X, less is more, jag kan inte säga det tillräckligt mycket, spåren är för långa, skivan är alldeles för lång, tur att jag inte fick dubbelskivan då hade jag kräkts Romeoriff i flera dagar efter varje gång jag spelat skivan. En timme Symphony X kan fungera, de har visat det tidigare men en timme Iconoclast, nej tack. Jag tycker att det är ett bra album och i flera partier är det alldeles fantastisk och tar andan ur mig men sedan allteftersom tiden i spåren tickar på försvinner den känslan. Det är som att vinna femton miljoner på lotto och sedan spola ner ungefär hälften av dem och lite till i toaletten som toalettpapper. Det är som att bandet fallit in ett ”titta på oss, vi är bäst”-läge där de försöker spela så krångligt och så länge som möjligt, det är så bra tills det blir för mycket och det står mig i halsen.

Jag har ingen aning om vad mer jag ska säga om det hela men jag tycker att Iconoclast är ett fantastiskt album som förstörs av ett band som tror att de kan mer än de kan. Det är för mycket egotripp, för mycket meningslöst innehåll, mer kvantitet än kvalitet. Detta är ett generellt problem för progressiv musik, det gäller många band och Symphony X sällar sig tyvärr till den skaran av band som inte vet när de ska sluta och som inte vet när det är för mycket.

Iconoclast har ett intressant ljudlandskap och en härligt mörk framtoning och spår som är väldigt bra men allt sviks av att de inte förstår att less is more. De borde skära bort onödiga partier i de flesta spår och kanske få ner tiden till långt under en timme för en timme är för mycket, alldeles för mycket.

Symphony X är ändå på rätt väg, musiken känns mycket bättre än på de två föregående albumen nu gäller det bara för dem att kapa och välja bort och framförallt komma över det onödiga och tråkiga egotrippandet. Iconoclast är bra men den är alldeles för lång.

HHHHHHH

Symphony X Iconoclast

Symphony X
Iconoclast