Band:
Russell Allen (V)
Michael Romeo (G,K,Programming)
Michael Pinnella (Piano,Keys)
Michael Lepond (B)
Jason Rullo (D)
Diskografi:
Symphony X (1994)
The Damnation Game (1995)
The Divine Wings of Tragedy (1997)
Twilight in Olympus (1998)
V: The New Mythology Suite (2000)
The Odyssey (2002)
Inspelningsinfo:
Produced by Michael Romeo & Jens Borgen
Länkar:
symphonyX.com
myspace
insideout
Har deras fortunes förbättrats eller är bandet på nedgång sedan den mer eller mindre fantastiska V: The New Mythology Suite? Svaret är att de är på nedgång, Odyssey var bra men det kan man bara säga om Paradise Lost med god vilja, skivan är okej inte mer.
Det är inte en gonommedioker skiva, där finns höjdpunkter som dock oftast inte ens räcker till för att räcka en hel låt, men det finns partier av låtar som delar det gamla Symphony X storhet. Nu låter jag onekligen som en som tycker allt var bättre förr men om ni kunde läsa mina recensioner i kronologisk ordning skulle ni sett att recensionen innan denna utnämnde en skiva till den bästa, och det var inget band med en eller två skivor bakom sig utan det var självaste Ayreon, mitt favoritband om man nu kan kalla dem band. Hursomhelst så är jag ingen som lever kvar i det gamla, jag letar alltid nytt även om jag gillar det gamla, det är min personlighet, tyvärr har inte Symhpony X förstått detta så de spelas knappt alls i min iPod eller någon annanstans heller för min del.
Musikaliskt är Symphony X rotade i den progressiva metallen med snirklande och intressanta melodier och väldigt mycket tungt riffande, det är ett signum av Symphony X och kan ibland i vissa låtar bli väldigt påfrestande, mer så på Paradise Lost faktiskt. Mycket keyboardledda melodier och allt detta kryddat med subtila symfoniska bakgrunder, allt hade sitt klimax i V. Dagens Symphony X har kvar rötterna till viss del, men det låter mer rakt och power metalliskt faktiskt, jag saknar djupet och stämningen från förr, detta är mest hårt och tungt, tungrott kan man verkligen säga.
Skivan är 61 minuter lång lite drygt men i jämförelse med den 102 minuter långa 01011001 av Ayreon känns Paradise Lost minst dubbelt så lång, det finns sköna stämningar ibland och vissa partier är magnifika men det är långt mellan dessa och många delar är intetsägande och jobbiga.
I många aspekter kan jag inte se så mycket användning för denna skiva, den duger inte som bakgrund eftersom den är så upptagen med massor av ljud och sådant, den är inte tillräckligt bra för att aktivt lyssna till och de få intressanta tillfällen är inte ens hela låtar så det går inte ens att ladda sin iPod med några bra spår. Paradise Lost kan inte användas till mycket, på sin höjd är den en komplettering av diskografin men det är allt. Jag vet inte själv om jag ska ta mig råd att köpa den för att komplettera min diskografi som var komplett till Paradise Lost släpptes.
Nu kanske jag låter väldigt negativ och att jag egentligen borde såga denna skiva längst med fotknölarna men så dålig är den inte och det skall erkännas att jag inför denna precis som för Odyssey hade stora förväntningar och dessa har inte införlivats, frågan är om det någonsin kommer att bli så bra som på V.
Jag undrar hur så många har kunnat ha denna som en topp tio för 2007, så bra är den inte ens med bästa vilja kryddat med önsketänkande, om man med V i bakhuvudet och bedömer efter omslaget är Paradise Lost så bra som en del recensenter påstått, men när man hört skivan är magin borta och besvikelsen ett faktum.
Sämst hittills från dessa herrar, en uppryckning snart är desperat behövd.
Det var bättre förr.
HHHHHHH