Band:
Instrumentalists:
Arjen Anthony Lucassen – guitars, hammond, mellotron, analog synths, solina strings, vocals
Ed Warby – drums
Peter Vink – bass guitar
Joost van den Broek – keyboard solos
Gary Wehrkamp – guitar solos
Vocals:
Sir Russell Allen
Damian Wilson
Dan Swanö
Floor Jansen
Diskography:
Space Metal (2002)
Live On Earth (2003)
Guests:
Tony Martin – vocals
Mike Andersson – vocals
Rodney Blaze – vocals
Info:
Arjen Anthony Lucassen - Production
Released 2010-11-01
Reviewed 2011-01-18
Links:
arjenlucassen.com
myspace
insideout
Visste ni förresten att titeln är ett citat från filmen A Clockwork Orange av Stanley Kubrick? Nu vet ni det och nu vet ni också att Star Ones låtar alltid är en film förkortad i en låt, förutom vissa bonusspår som också kan vara covers eller trams, beroende på. På denna skiva avhandlas filmer som bland andra tidigare nämnda Kubrickfilm, Matrix, De Tolv Apornas Armé, Apornas Planet och så vidare. Jag tänker inte gå in på vilket spår som är vilken film, det får ni själva lista ut när ni köper och lyssnar på skivan. Ni kanske kan lista ut vilken film som är titelspåret i alla fall.
Musikaliskt är det Ayreon på steroider, det vill säga tyngre, snabbare, rakare och simplare såsom en kroppsbyggares intellekt i förhållande till en mer normal person. För er som inte har någon aning om hur Ayreon låter så kan jag säga att det innefattar det mesta i musikalisk väg, atmosfäriskt, mörkt, ljust och allt däremellan. Star One är lite rakare med mer melodiös metal, lite power metal men med massor mer atmosfär och ett större djup. Sedan finns förstås det där som Arjen oftast har, flera sångare som sjunger med varandra i låtarna, fyra stycken är det på denna skiva och även på den tidigare. Gitarrsoundet är speciellt med sitt tunga futuristiska sound, och de atmosfäriska delarna andas rymd. Futuristisk metall med rymdkänsla är nog trots allt det bästa sättet att beskriva soundet på denna skiva.
Ni som redan sneglat på betyget förstår förstås att detta är en helt fantastisk skiva, det finns inget annat ord för det. Om The Birthday Massacres skiva var en väntad käftsmäll inom kvalitativ musik så är Star One en väntad käftsmäll den också. Egentligen är väl inte dessa skivor speciellt lika varandra mer än att båda får dig att glömma tid och rum och bara uppslukas av det musikaliska. Star One är förstås mindre lila och har dessutom fler sångare så den kanske är bättre men jag vågar inte säga att den är 2010-års bästa, en av de två bästa är den och hade den kommit något av de tidigare åren vi haft webbtidningen igång hade den utan tvekan varit det årets bästa skiva, så bra är den.
Allt inleds med den finfina instrumentala Down the Rabbit Hole som tar dig in i vad som väntar, förväntningar byggs upp och du kan knappt vänta tills du kommer till Digital Rain som är skivans första spår, och då hamnar du direkt i extas och glömmer var du är och allt runtomkring dig. Jag kan säga att denna skiva är perfekt för att ignorera alla och allt runtomkring dig. Nästa spår kallas Earth That Was Made och den är förstås makalös, detsamma gäller nästa spår. De bästa spåren är Down the Rabbit Hole, Digital Rain, Earth That Was Made, Victims of the Modern Age, Human See, Human Do, 24 Hours, Cassandra Complex, It’s Alive, She’s Alive, We’re Alive, It All Ends Here, As The Crow Dies, Two Plus Two Equals Five, Lastday, Closer to the Stars, Knife Edge, hoppsan det var visst alla, inklusive de på bonusskivan.
Egentligen är det helt omöjligt att plocka ut några favoritspår med tanke på att alla är helt fantastiska och att skivan som helhet dessutom växer fram till en otrolig enhet. Det går faktiskt inte att undgå att imponeras av hur skicklig Arjen är på att skapa grym musik och denna skiva är förstås inget undantag där allt från den minsta musikaliska vink till det intressanta skivomslaget är otroligt.
Kanske hade samma varning som på Pins And Needles recensionen varit lämplig när det gäller denna skiva men jag struntar i det. Det lustiga är också att i fallet av denna skiva finns det ingen som helst anledning att bry sig om hur lång skivan är eftersom de 53 minuter som de nio ordinarie spåren klockar in på bara springer iväg och detsamma gäller om du kör de sista tjugo minuterna på skiva två så får du över sjuttio minuter som flyger fram så om du har ett tråkigt jobb, fyll din musikspelare med denna.
Jag vet inte om jag vill utropa Victims of the Modern Age till bättre än de tidigare releaserna från Star One men en sak vet jag och det är att det är en helt fantastisk skiva som jag inte kommer lägga undan bara för att jag recenserat den.
Om ni är fans av musik och lyssnar på musik kan ni inte missa denna skiva, om ni gör det bevisar ni bara att ni inte bryr er det minsta om musik. Victims of the Modern Age förhindrar i alla fall mig från att bli ett vad titeln antyder. Och nu har jag tagit upp tillräckligt med tid och plats för denna skiva, egentligen hade det räckt med en uppmaning: Den som inte köper denna skiva förstår ingenting om musik!
HHHHHHH
