Dream Theater - Systematic Chaos 2007

Spår:
1. In the Presence of Enemies Pt. 1
2. Forsaken
3. Constant Motion
4. The Dark Eternal Night
5. Repentance
6. Prophets of War
7. The Ministry of Lost Souls
8. In the Presence of Enemies Pt. 2

Band:
James LaBrie (V)
John Myung (B)
John Petrucci (G)
Mike Portnoy (D)
Jordan Rudess (K)

Diskografi:
Systematic Chaos (2007)
Octavarium (2005)
Train of Thought (2003)
Six Degrees of Inner Turbulence 2002
Metropolis Pt. 2: Scenes from a Memory (1999)
Falling into Infinity (1997)
A Change of Seasons (EP) (1995)
Awake (1994)
Images and Words (1992)
When Dream and Day Unite (1989)

Inspelningsinfo:
Inspelad i Avatar Studios in New York City

Producenter :
John Petrucci & Mike Portnoy

Länkar
dreamtheater,net
Myspace
Roadrunner

Dream Theater, drömteatern är tillbaka och dominerar åter den progressiva rock-/metalscenen. Bandet som har gynnat oss med finfina album ända sedan 1989 har åter släppt ett opus av ljus, mörker, glädje, depression, kraft, mjukhet, galenskap, intellekt, onani, melodiöst, omelodiöst, djupt, ytligt, desperation, lugn, allt finns representerat i Dream Theater, det finns atmosfäriska keys, keyboardsolon, galna och helt sanslösa gitarrsolon, allt finns och en rimlig beskrivning av den musikaliska stilen kan inte ges eftersom bandet inte har någon fast stil; den enda gemensamma nämnare deras album har är att de har rötterna i hårdrocken men därifrån spretar det sedan åt alla håll. Det är egentligen en resa genom ett känslospektrum och ett musikaliskt landskap som inte liknar något annat, där allt är möjligt och där allt sker; det finns ingenting som är uteslutet i Dream Theaters musikaliska landskap, inte heller på Systematic Chaos som är en ganska naturlig fortsättning från Octavarium.

Dream Theater överraskas konstant med sin musik och det enda som kan sägas vara en gemensam nämnare eller röd tråd genom bandets karriär är att du alltid kommer att bli överraskad över vad du kommer att få höra. Det är ett band vars imponerande förmåga att återuppfinna sig själva och sin genre fortfarande är oöverträffad trots att många band valt att försöka gå i deras fotspår, inget har hittills klarat av att visa samma djup och komplexitet som amerikanerna. Bara att öppna en skiva med ett nio minuter långt spår som har ett intro på över fem minuter är starkt, kanske inte jätteunikt men det är en ögonöppnar som onekligen kan sägas indikera vad som komma skall.

Jag skulle vilja säga att Dream Theater är så bra som de är på grund av att de har helt galna kvalitéer på alla aktörers händer och dessutom har hela bandet en kreativ ådra som inte låter sig inneslutas inom några som helst ramar. Allt de skriver, hur galet det än verkar, fungerar och verkar förnuftigt i alla situationer. Det kommer aldrig partier som känns ologiska eller malplacerade allt känns hela tiden skickligt och omsorgsfullt utplacerat i ljudbilden. Det är som att få ett pussel lagt framför sig som får alla bitar att läggas på plats i öronen. Känslan av att sitta och bara lyssna till ett Dream Theateralbum överträffas inte av mycket i denna värld. Allt från Portnoys trummande till LaBries sång känns rätt hoppusslat och de 78 minuter är med lätthet uthärdliga.

Systematic Chaos kan dock inte riktigt nå upp till samma lysande nivåer som föregångarna Octavarium och 2002-års Six Degrees of Inner Turbulence som kan sägas ligga ganska mycket inom samma stilområde som är mörkare och tyngre än det tidigare materialet; kanske kan det sägas vara en logisk fortsättning efter Scenes From a Memory. Ibland känns spåren en aning långa och skivan saknar de där knallhitsen som Octavrium och Six Degrees… kan stoltsera med, visst är till exempel Forsaken en brilliant komposition, även Prophets of War och Constant Motion är finfina kreationer men det räcker inte för att konkurrera med de tidigare nämnda albumen. Systematic Chaos känns lite grann som ett mellanalbum likt Awake eller Train of Thought, det är inte den där klockrena fullträffen.

Visst är Systematic Chaos ett fint tillskott i en helt makalös diskografi som sträcker sig över närmare tjugo år. Vi bjuds på åtta riktigt bra spår som är en 78 minuter lång orgie i galna instrumentalkunskaper och det är en skiva som gläder de flesta och som nått fantastiska nivåer försäljningsmässigt. Om ni gillar vad Dream Theater gjort tidigare kan jag garantera att detta kommer att tilltala er.

HHHHHHH