Band:
James LaBrie – vocals
John Petrucci – guitars and backing vocals
John Myung – bass
Kevin Moore – keyboards
Mike Portnoy – drums, percussion and backing vocals
Discography:
When Dream and Day Unite (1989)
Images and Words (1992)
Awake (1994)
A Change of Seasons (EP) (1995)
Falling into Infinity (1997)
Metropolis Pt. 2: Scenes from a Memory (1999)
Six Degrees of Inner Turbulence (2002)
Train of Thought (2003)
Octavarium (2005)
Systematic Chaos (2007)
Black Clouds & Silver Linings (2009)
A Dramatic Turn of Events (2011)
Guests:
Jay Beckenstein – Soprano saxophone on "Another Day"
Info:
Produced by David Prater
Recorded and engineered by Doug Oberkircher
Assistant engineer: Steve Regina
Mixed by D. Oberkircher and David Prater
Mastered by Ted Jensen
Released 1992-07-07
Reviewed 2012-07-08
Links:
dreamtheater.net
myspace
youtube
Stilbildande och med LaBries mer högtonade röst (jämfört med tidigare sångaren Charlie Dominici) tillsammans med bandets komplexa men samtidigt lättillgängliga metal lades grunden till den exceptionella musik bandet skapar idag. Välputsad produktion och en ljudbild som verkligen imponerar är vad bandet bjuder på här, musiken är ofta komplex och med oväntade vändningar, atypiska låtstrukturer och så vidare, vad som definierat den progressiva metallen helt enkelt. Samtidigt är det lättillgängligt och medryckande och till skillnad från merparten av sina efterföljare känns aldrig Dream Theaters musik krånglig, snarare djup och och med så många dimensioner att det blir musik som du hela tiden kommer att finna nya infallsvinklar och dimensioner i men som samtidigt sätter sig ganska snabbt i ens medvetande. Det är också en relativt lång skiva med femtiosju minuters speltid och ändå bara åtta spår där de flesta är långa vilket också känns som något som inspirerat deras efterföljare som ofta krånglar till det med många långa låtar och överdrivet komplicerad musik medan Dream Theaters känns enklare och hela tiden fokuserad på att hålla låtarna igång snarare än att stanna av och staka sig som så ofta är fallet hos progressiva metalband.
Ett riktigt bra album är vad vi bjuds på med Dream Theaters andra album, ett album som betytt massor för genren, en inspirationskälla men det ensamt är förstås inte skäl nog för ett högsta poäng även om det är ett fantastiskt album utan några direkta brister. Inledande Pull Me Under är ett fantastiskt spår och som vi tidigare nämnt bandets enda topp tio singel och efter det följer ytterligare sju spår av vilka flera kan nämnas som klassiker inom genren. Men det är inte Dream Theaters bästa album då de har ett flertal album i karriären som är betydligt bättre än detta och det i sig är onekligen imponerande med tanke på hur bra detta album är.
Det är svårt att blunda för hur betydelsefullt detta album är men att bara för att det är ett album som definierat Dream Theater och är deras bäst säljande album hittills och ett som satt stilistiken till den progressiva metallen betyder det inte att det automatiskt ska belönas med full pott i betygskolumnen. Det är ett imponerande bra album utan direkta brister och ett som jag varmt kan rekommendera för alla fans av progressiv metall och det står sig lika starkt nu som det gjorde för drygt tjugo år sedan, det i sig är imponerande men om du bara ska köpa ett Dream Theateralbum i ditt liv skulle jag rekommendera det senaste album A Dramatic Turn of Events, Awake eller Scenes From A Memory som jag tycker alla är märkbart bättre än detta.
Så grattis Dream Theater och Images and Words, ett album som motstår tidens tand och säkerligen kommer att stå sig lika stark om tjugo år som det gör nu. När jag lyssnar på detta album vilket jag då och då gör kan jag inte undgå att imponeras över hur bra detta band är och har varit, hur bra deras musik står sig så långt efter den släppts och hur de fortfarande lyckas att vara imponerande och aktuella. Även om Images and Words inte ens är topp tre när det gäller Dream Theaters bästa album så är det albumet som startade allt som gjorde dem till vad de är idag. Imponerande.
HHHHHHH