Recension Pagan's Mind - Heavenly Ecstasy 2011

Pagan's Mind brukar ofta kallas för Norges Dream Theater inom branschen. En titulering som naturligtvis är väldigt smickrande men fullkomligt idiotisk. Hur är Pagan's Mind ett norskt Dream Theater egentligen? För att de spelar progressiv metal, precis som teaternissarna? Eller för att de också kan sälja ut arenor och vara huvudakt på stora festivaler? Eller spelar de så likt Dream Theater? Kanske t.o.m. gör Dream Theater-covers? Det enda som stämmer in av det ovan nämnda är att de spelar progressiv metal, precis som amerikanerna. Ljudbilden skiljer sig markant, precis som temat de sjunger om, de kan inte sälja ut arenor och vara huvudakt (mer än möjligtvis på väldigt specialiserade festivaler) och några Dream Theater-covers eller andra Dream Theater-bindande attribut är i alla fal inget bandet skyltar allt för öppet med. Med samma logik kan vi alltså hävda att Rhapsody of Fire är Italiens Helloween, att Children of Bodom är Finlands In Flames och Destruction Tysklands Metallica - trots att det inte finns några som helst direkta likheter mellan banden.

Med den saken klargjord, här har vi så Norges största progressiva metalbands femte studiofullängdare och den här gången lovar norrmännen extremt mycket till sina lyssnare då de kallar skivan för "himmelsk extas". Så mycket till extas kan jag inte anklaga dem för att ha levererat tidigare i karriären, för även om de hållit en stadig hög kvalité genom hela sin diskografi har de fortfarande inte levererat den där fullträffen ännu. Den skivan där det känns som att allting klaffar på hela vägen igenom. En stadig femma skulle jag vilja kalla Pagan's Mind så här långt - bra men inte fantastiskt. Och när vi hör pianoaktiga keyboards klinga ut ur högtalarna redan i det första riktiga spåret på 'Heavenly Ecstasy' känns det som mina förhoppningar för fullträffen kanske ska komma den här gången ökar. Och det gör den..?

Det är frågan det. Med sitt vanliga lite egyptiska läte kan jag ju i alla fall klargöra för alla oroliga fans där ute att ljudmässigt, låtmässigt och stilmässigt låter det extremt mycket Pagan's Mind. Det är inte tal om drastiska förändringar egentligen någonstans på skivan. De flesta låtarna är mellan fem och sex minuter långa med någon lite längre och någon lite kortare bland de tio riktiga spåren. Totalt klockar skivan in på knappa timmen och det kanske där den största skillnaden är mot tidigare skivor som alla varit över timmen i längd. Det och att skivomslaget inte är blått. Och att det är bandets första skiva att släppas på Steamhammer/SPV. Annars har jag svårt att se vad bandet gjort som är tydligt annorlunda, faktiskt.

Musiken är tung och fylld med keyboardslingor och keyboardmattor som låter futuristiska och rymdinspirerade. Gitarrerna är stenhårda och fylliga likt en Hollywoodskådespelerskas bröst och trummorna låter lika mäktiga som en James Cameron-film. Den svagaste länken hittar vi som vanligt i scenkonstnären Nils K Rue som brukar kunna dominera scenen på bandets liveshower mer än Nazisterna dominerade judarna under andra världskriget men som på skiva låter alldeles för söndermixad och förstörd av röstgeneratorer eller jag vet inte vad. Ett annat problem är som vanligt också att det är alldeles för mycket text som ska sjungas igenom. Pagan's Mind brukar ju ha ett tema på alla sina skivor, så även på denna såvitt jag förstår (men döda mig inte om jag skulle ha fel för jag har själv inte lyssnat efter exakt vad de sjunger om så det kan mycket väl vara fel) och historiskt sett på bandets tidigare skivor har det blivit samma problem som det är på denna - att det blir en väldig massa sjungande hela tiden och alldeles för många långa låtar och för lång speltid totalt.

Nej, som vanligt får jag väl säga så upplever jag även Pagan's Minds femte fullängdare som bra men inte fullkomlig. Jag tror bandet skulle må bra av att försöka minska ned allt detta överdrivna krångel med lyriken som drar ut speltiden på låtarna till närmare sex minuter och all denna svåruppfattade text. Musiken tycker jag låter fantastisk nästan hela skivan igenom och det är just vad som och hur det sjungs som sänker skivan. Ta låten Follow Your Way som exemplet på hur det skulle kunna ha varit. Här upprepas textraderna "if you try to understand it" och "might be time to realise it" om vartannat i diverse varianter och helt plötsligt har vi en låt med den igenkänningsfaktor Pagan's Mind alltid saknar. Pagan's Mind brukar ju normalt sett inte ens ha riktiga refränger i sina låtar mer än i en eller ett par udda exempel per skiva. Och jag säger inte att de borde börja med detta radikalt nu i alla sina låtar de gör från denna dag, men enligt min professionella bedömning som musikkritiker är det den enskilda faktor med störst betydelse som saknas mest i musiken. Någon form av grund som gör att vi som lyssnar kan orientera oss lite bättre. Det behöver inte vara i mer än några enstaka låtar på skiva, mer behövs inte. Jag tvivlar å det grövsta på att vi någonsin kommer att få höra Pagan's Mind på radio någon gång i livet och det tror jag bandet själva har svårt att föreställa sig också och det är inte heller det jag fiskar efter. Jag tror som sagt dock inte att bandets skivor mått dåligt av att få lite mer orienteringspunkter i form av repetativa mönster i verser och refränger. Utan att behöva kompromissa med sin musik naturligtvis.

Så, här är vi återigen. En ny skiva från Pagan's MInd. En ny bra skiva från Pagan's Mind. Men återigen en skiva från Pagan's Mind som inte är helt fantastisk. Jag tror vi alla vet och känner att Pagan's Mind kan göra en skiva som är helt jäkla gudomlig. Men vi får vänta lite längra på den för i 'Heavenly Ecstasy' har den tyvärr inte kommit.

HHHHHHH

Pagan's Mind Heavenly Ecstasy

Pagan's Mind
Heavenly Ecstasy