Recension Lost in Thought - Opus Arise 2011

Har ni sett filmen ’Det Sjunde Inseglet’? Med scenen när Max von Sydow spelar schack mot döden? Okej, Ingemar Bergman har i alla fall gjort den och Ingemar Bergman är ganska känd för att ha gjort filmer som inte riktigt är begripliga om man inte är djup och analyserande. Ingemar Bergman var en progressiv regissör, han var framåtskridande och gjorde nyskapande filmer. Filmer med en aning surrealistisk karaktär och stämningar som inte hade skådats i filmer tidigare. När det kommer till musik tycker jag begreppet progressiv inte är lika enkel som med film. Musik är ju uppbyggt av ljud och inte bild och ljud, vilket gör att du direkt har halverat spelrummet för att göra något framåtskridande och nyskapande, vilket definitionen av progressiv musik ju är. Framåtskridande. Nyskapande.

Jag har alltid tyckt att definitionen av progressiv metal är svår. Vad innebär progressiv metal? Att det är konstigt? Att det är framåtskridande? Att det är en massa tempobyten? Eller vad? Lost in Thought känns som progressiv metal för mig, men dem känns lika mycket som ett lite flummigare power metal-band också. Det är knappast världens mest nyskapande band, däremot faller dem innanför de ramar som på något sätt undermedvetet och utan nedskrivna regler kommit att definiera progressiv metal. Mycket keyboards, tempobyten, konstiga ljud, lite rymdaktigt nästan och med en sångare som påminner om James LaBrie. Så låter den allmänna definitionen och så låter Lost in Thought, vilket torde innebära att Lost in Thought är progressiv metal. Problemet är att jag inte tycker det egentligen.

Skit i genren, hur fan låter musiken? Självklart. Vem bryr sig om vad det står på etiketten? Är det vi hör i högtalarna/lurarna bra så kvittar det väl vad musiken kallas, vem som har gjort den och varifrån det kommer? Jo, det tycker jag också. Så, Brittiska Lost in Thoughts – är de progressiv metal?

Nej, jag skiter faktiskt i det. Lost in Thoughts släpper/släppte den 29:e april sin debutskiva, kallad ’Opus Arise’ och vad vi bjuds på är en tung metalskiva som har många starka melodier och hittar på diverse konstigheter mellan varven. Sångaren Nate Loosemore har en bred röst som klarar det mesta mellan höga falsettskrik och lägre nästan growlaktiga toner. Han lånar även in röstförvrängare från Ohlssen Brothers och Cher för att vidare bredda sin röst ytterligare och som effekt är det helt okej, men när dessa börjar gå lite väl varma tycker jag mest bara det blir störande. Ungefär som när de ovan nämnda artisterna använder dem.

Musikaliskt är det komplext och avancerat. Instrumenten lever sitt egna liv, speciellt keyboarden tycker jag inte verkar hänga ihop med vad de övriga instrumenten spelar. Överlag tycker jag dock att det är ganska rakt på, visst trixar bandet till det med konstiga keyboard- och gitarrsolon samt byter tempon då och då och hittar på olika märkliga ljud som gör att det känns lite science fiction över det hela. Men saken är den att det inte känns särskilt påhittigt i den bemärkelsen att de gör något unikt med sin progressiva musik (nu kom vi dit ändå). Det låter slående likt Threshold. Pagan’s Mind ligger också nära till hands och även om det är bra, kompetent och oerhört komplext så känner jag mig inte dragen in i en ny värld av ’Opus Arise’. Det känns som progressiva metalskivor brukar kännas, dvs. inte särskilt framåtskridande och nyskapande utan lika identifierbara vid sin genre som all annan musik.

Nåväl, dem kanske har misslyckats med att vara nyskapande men förutom att man inte hamnar i Underlandet och träffar randiga katter – är det bra åtminstone? Ja, det skulle jag absolut säga att det är! ’Opus Arise’ är bara åtta låtar lång, men har en speltid på 49 minuter och de allra flesta av dessa minuter är också bra eller riktigt bra. Det är duktiga musiker, en sångare med en klar, tydlig röst som t.o.m. får falsettskriken att låta bra men som framförallt har ett väldigt behagligt normaltonläge och det är sköna låtar med bra melodier och skönt flöde.

Ska man vara helt ärlig så handlar inte musik om att bara vara framåtskridande och nyskapande alla gånger. Det är klart att det är bra att vara det, men huvudsaken är att det låter bra och eget. Och det gör ’Opus Arise’. Det påminner väldigt mycket om vissa andra band, men säg det band som inte gör det? Det är en skiva som inte sticker ut allt för mycket men som är värd att lånas lite uppmärksamhet. Lost in Thought är som ett blygt, osäkert barn som härmar dem coola killarna trots att den lille krabaten är tillräckligt intressant på egen hand. ’Opus Arise’ är ingen blivande klassiker men likväl en jäkligt bra skiva!

HHHHHHH

Lost in Thought Opus Arise

Lost in Thought
Opus Arise