Neal Morse
Songs From November

Neal Morse är utan tvekan en otroligt talangfull musiker med bra sångröst och intstrumentalkunskap så att det räcker och blir över. Tyvärr är han också väldigt religiös och kan inte undvika och basunera ut sina kristna galenskaper till världen. Ibland kan man dock ha överseende med det men som någon annan recensent någonstans skrev i en recension om just detta album var att det gärna kan bli lite väckelsemöte över det hela, något som förstås inte är speciellt tilltalande. Detta album är ett av många herr Morse har släppt under sitt eget namn, jag minns dock V av Spock’s Beard som hans vassaste hittills. Han har ett par okej under eget namn också men inget direkt minnesvärt, inte heller Transatlantic, supergruppen brukar leva upp till den kapacitet som finns i bandet. Han är lite av en bortkastad talang kan man väl säga då han besitter en enorm musikalisk kapacitet men de resultat han producerar är lika ofta menlös smörja som något acceptabelt och guldkornen kan räknas på en handens fingrar trots att han har hur många album som helst bakom sig.

Detta album sägs vara något nytt för Morse, det sägs att han bryter ur den form han normalt finns inom, att han gör något modigt och annorlunda. Jag har lyssnat på detta album ett tiotal gånger och för mig låter det som ett Neal Morse-album, lite mindre bombastiska progrockstilistiska drag och mer åt det lugnare och akustiska hållet. Det sägs att han var intresserad av singer-songwriter prylar denna gång och skrev sådana låtar under en kreativ novembermånad 2013. Resultatet blev så småningom detta album som sägs vara annorlunda men förutom att han tagit bort allt med fart, allt bombastiskt och progressivt så låter det precis som Neal Morse brukar, han sjunger som han alltid gör och väckelsemötestendenserna finns även på detta album. Så inget nytt under solen säger jag trots att skivbolaget och Morse själv påstår det.

Svårt att klaga egentligen, det finns inget som är spyuselt på detta album. Inte heller något som är fantastiskt och det finns väl egentligen bara ett spår som inte är segt som kola, Daddy’s Daughter är höjdpunkten utan att för den skull vara mycket av en höjdpunkt. Nej, detta är som det brukar vara med Neal Morse, man hör att där finns potential för storverk men man får ett väl genomarbetet överambitiöst sömnpiller. Frågan är ju vad som är fel på karln, något måste det ju vara och då räknar jag inte kristen fundamentalist till den saken för religion är man fri att ha vilken man vill. Detta album känns också som en bortkastad historia, det finns verkligen ingen anledning att lägga någonsomhelst tid på det.

Nej du Neal, du får fortsätta försöka för det här duger inte och det är inte för att du tagit ett nytt grepp utan att du än mer cementerar din oförmåga att omvandla din kopiösa talang till något som är värt att lyssna på. Jag vet inte vad mer jag ska säga för att även om det inte är dåligt så är det ju så tråkigt att jag hellre arbetar än att lyssna på skiten. Om du känner att du har alldeles för mycket tid och vill slösa bort en del av den med någonting fullständigt meningslöst, förslappande och fördummande då har du ditt album i Songs From November. Alla som har något meningsfullt att göra med sitt liv bör inte ens titta åt detta album även om ett av spåren är väldigt bra.

HHHHHHH