Therion
Theli

Therion är ett namn jag ofta sett, ett band jag känt till, men som jag faktiskt aldrig direkt hört mer än något lösryckt spår här och där. Och nu kommer Hammerheart med en hel hög utgåvor, kunde det kanske vara som Trouble där jag hittade ett par riktigt snygga album i högen att återutgivna album? Jag började med detta album, Theli som släpptes 1996. Och en sak kan jag konstatera, hade jag hört det 1996 hade jag nog tyckt väldigt annorlunda, då fanns det inte så värst mycket alls inom den symfoniska stilen, men den har ju byggts på med många intressanta band.

Det är pampigt med symfoniska arrangemang, lite hårdrock på det. Körer, det blir nästan lite som en symfoniorkester snarare än ett metal-album. Inget fel i det. Det blir också mycket instrumentalt, och ganska mycket långa låtar. Det började ju komma den här berättande i metal runt denna tidpunkt med band som Rhapsody, Kamelot och liknande, Therions stil kan säkert ha varit inspirerande där för kommande band. Det var nog väldigt fräscht 1996, men jag tycker att detta album känns lite daterat. Dessutom är det mest yta och faktiskt väldigt lite substans, mer bakgrundsmusik än något att faktiskt lyssna på. Hyfsad produktion men inte mer.

Jag tycker direkt att Theli känns gammal, den känns samtidigt fräsch i sitt sätt att experimentera, sett till tiden den kom. Men som mycket annan experimenterande musik tycker jag att det blir mer fokus på yta snarare än substans, det här med att skriva riktigt bra låtar har försvunnit. Det känns mer som något man gjort för att efterlikna en klassisk symfoniföreställning och det finns väldigt lite som fängslar mig. Dock ska det tilläggas att hade jag hört denna när det begav sig hade jag säkert tyckt väldigt annorlunda men tiden har sprungit ifrån Theli precis som den sprungit från exempelvis Ayreons debut eller Rainbows fantastiska sjuttiotalsalbum som jag gillar i tanken men inte att lyssna på då de känns trötta och gamla, känsla blir densamma i Theli. Teoretiskt intressant men praktiskt ganska trött och intetsägande.

Jag har lyssnat många gånger på detta album och tycker inte att det gör något större avtryck. Det är ganska skönt att ha i lurarna som bakgrund men ingen av låtarna fastnar eller glänser. Ett trevligt och okej album på många sätt men knappast en tidlös klassiker, men visst kan man lyssna på den några gånger, speciellt om man vill ha något som inte distraherar medan man jobbar.

HHHHHHH