Band:
Tomi Joutsen (vocals)
Esa Holopainen (guitar)
Tomi Koivusaari (guitar & vocals)
Niclas Etelävuori (bass)
Santeri Kallio (keyboards)
Jan Rechberger (drums)
Discography:
The Karelian Isthmus (1993)
Tales from the Thousand Lakes (1994)
Elegy (1996)
Tuonela (1999)
Story - 10th Anniversary (2000)
Am Universum (2001)
Chapters (CD+DVD) (2003)
Far from the sun (2003)
Eclipse (2006)
Silent Waters (2007)
Skyforger (2009)
Guests:
Info
Marco Hietala (producer)
Released 2011-05-27
Reviewed 2011-04-28
Links:
amorphis.net
myspace
nuclearblast
Något man aldrig kommer kunna ta ifrån Amorphis är att de fick Halloweds första officiella fullpoängare efter att vi gick över till att bli webbtidning (inofficiellt fick Icon & The Black Roses den i vårt promonummer, men eftersom den skivan då vår 2½ år gammal räknas den inte). ’Silent Waters’ följdes av ’Skyforger’ som också hyllades, med nästa högsta betyg, och nu är skiva nummer fyra sedan Tomi Joutsen klev in i bandet här och nu går alltså bandet tillbaka till tidernas begynnelse. Det har varit mycket prat om dinosaurier, utdöda djur och kol14-metoder i Hallowed på senare tid när flertalet gamla band eller band med gammalt sound har släppt skivor och visst skulle vi kunna göra oss lustiga även denna gång med sådana skämt. Det är väl bara det att det känns oerhört fel att skoja om gamla saker när vi kommer till ett av de mest modernt låtande banden på denna planet.
Amorphis har spelat hårdrock sedan 1990 och släppte sin debut 1993. Efter att ha varit på villovägar i nästan tio år bytte bandet sångare till skivan ’Eclipse’ (släppt 2006) och efter det har bandet etablerat någon form av ljudbild där melankolisk hårdrock blandas med death metal och mycket känsla. Det har fungerat bra på tre skivor hitintills och på den fjärde fungerar det återigen. Den här skivan är lite snabbare än de tidigare med en, som jag upplever det i alla fall, ännu bättre produktion än tidigare. Ljudet är rent som morfin och bandet har moderniserat sig själva ljudbildsmässigt till att inte bara klinka på pianot och sjunga sorgliga visor om svanar och brinnande träd – nu finns det ännu mer i musiken än sorg och smärta. Det här albumet känns riktigt, riktigt djupt. Och då menar jag verkligen Marianergraven-djupt.
’The Beginning of Times’ är en fortsättning på Amorphis hårdrockifiering av de gamla finska folkberättelserna från tidernas begynnelse. Och det är bara att ta på sig fracken, höghatten, de vita silkeshandskarna och skjortan samt den svarta käppen och monokeln för som vanligt klär Amorphis upp sig och sin musik i riktig snobbfestklädsel. Det är som att de tror de ska komma direkt till Stockholms stadshus med denna skiva och spela på Nobelfesten för kungar, statsöverhuvuden och galna professorer. Det var väl bara det där med growlandet då, men det motiveras ju genom att det är en historisk berättelse. Jag gissar på att det kommer få Drottning Silvia att tända på alla cylindrarna och vilja skilja sig från kungen för att gifta om sig med hela Amorphis och föda deras håriga små barn.
Som jag nämnde tidigare är denna skiva något högre i tempo än de senaste, vilka varit väldigt nedtonade fartmässigt. Det är inte direkt ljusets hastighet genom vakuum vi pratar, kanske genom luft men mer troligt är att det har ungefär den hastighet jämfört med ljusets hastighet som det tar att säga y = (1-v2/c2)-1/2 kontra E = MC2, vilket har precis samma innebörd. Variation är dock Amorphis nya ledord – det är inte bara sovtempo på denna skiva, det finns några låtar då det rullar på som värsta Batmobilen även om det överlag är mid-tempo med lite högre tempo än sina senaste föregångare. Ljudmässigt är det en så fyllig produktion att skivan inte kan avnjutas på låg volym till sin fullhet och vad jag älskar är att bandet bara gör det större och större. Dem inser att album är något annat mot live och du kan spela in och spela in och spela in och lägga ihop allt i flera lager och det blir så fantastiskt med arrangemangen, körerna och de individuella instrumenten för ljudet blir så djupt och fylligt på ett sätt som inte går att göra i en tagning. Jag vill bara höja och höja och ytterligare höja volymen, totalt ointresserad av risken för permanenta hörselskador.
Senast Amorphis släppte en skiva hade jag bara ett klagomål – att de återanvände lite för mycket av melodierna från ’Silent Waters’ men till denna har de suttit och gnuggat geniknölarna ordentligt och komponerat något som låter väldigt mycket Amorphis utan att kännas allt för mycket deja vu mot bandets tidigare alster. Melodierna känns fräscha och musiken känns större än någonsin med ett ljud som är bättre än någonsin. Och ljudet blir bara bättre ju högre du höjer volymen!
Låtmässigt är det inga spår som verkligen, verkligen sticker ut eftersom dem alla är så bra men jag har hittat tre favoriter utöver resten i singelspåret You I Need, Reformation i mitten och den näst sista Crack in a Stone. Men det känns lite vanskligt att sitta och välja favoriter när det inte finns en enda låt som inte håller måttet. Däremot kan jag tycka att Soothsayer är det tråkigaste spåret, men jag vet inte hur mycket det egentligen säger om en låt som är oerhört bra.
I tidernas begynnelse var Amorphis. I tidernas begynnelse blev dem bäst. I tidernas begynnelse har dem gjort årets bästa skiva så här långt. Makalöst bra och den första skivan från 2011 att få det finaste man kan få – sju svarta H från Hallowed Magazine. Denna tids kanske bästa band och en skiva som förtjänar inte bara skottkärror med musikpriser runt nyår utan hela fraktskepp med dem. Har du inte kollat upp Amorphis ännu kommer jag jaga ner dig med gigantiska ägg och mata dig med deras skivor tills du bajsar Amorphislåtar.
Detta år har redan sett mästerverk släppas från bl.a. The Haunted, Children of Bodom, Sirenia, Whitesnake samt Uriah Heep och det är över ett halvår kvar med planerade skivor från Edguy, Nightwish, Dream Theater, Hammerfall och många andra. Ändå säger jag till 100% att detta är årets skiva 2011! Jag kan bara konstatera att jag älskar Amorphis, mer än någonting annat just nu!
HHHHHHH
