Band:
Tomi Joutsen (V)
Tomi Koivusaari (G)
Esa Holopainen (G)
Niclas Etelävuori (B)
Santeri Kallio (Kb)
Jan Rechberger (D)
Diskografi:
Silent Waters (2007)
Eclipse (2006)
Far from the Sun (2003)
Am Universum (2001)
Tuonela (1999)
My Kantele (MCD 1997)
Elegy (1996)
Black Winter Day (MCD 1995)
Tales from the Thousend Lakes (1994)
Privilege of Evil (MCD 1993)
The karelian Isthmus (1992)
Gäster:
Marco Hietala (vocals)
Info:
Mikko Karmila (producer)
Marco Hietala (producer)
Släppt: 2009-05-29
Recenserad: 2009-05-29
Länkar:
amorphis.net
myspace
nuclear blast
Singeln Silver Bride har säkert gett många törstande fans mersmak och när albumet nu så äntligen kommer gör den det med dunder och brak. Jag vill hävda att det här är ett band som, precis som In Flames, var bra redan med första albumet – tog några år för att hitta rätt – och nu bara överträffar sina egna näst intill perfekta album med varje ny skiva.
Stilmässigt ligger inte ’Skyforger’ långt från ’Silent Waters’ – det är en stundom hård, stundom lugn skiva vars låtar spänner över ett brett spektrum stilmässigt. Det är på många sätt en naturlig fortsättning och utveckling på det spår man tagit efter att Tomi Joutsen kom in i bandet. Tyvärr, måste jag också säga, är det en lite väl snarlik fortsättning.
’Skyforger’ har mer av allt – det är mer lugna partier, mer ren dödsrock, mer harmonier och melodier, där det tidigare spelades med en eller två gitarrslingor brillierar bandet nu med två eller tre – i vissa fall låter det som ännu fler. Kort sagt – albumet låter ännu mer moget och genomarbetat än vad ’Silent Waters’ gjorde och i synnerhet än vad ’Eclipse’ gjorde. Ändå fastnar jag lite på det faktum att bandet verkar återanvända dessa skivors låtuppbyggnad och stil lite väl mycket. Det är inte så att de bara tagit samma låtar, bytt några småsaker här och där och sedan släppt skivan under ett annat namn, men det känns som man varit lite bekväma och bara kört på i samma anda utan att riktigt ge allt. Jag vet inte hur man kan höra en sådan sak om det ens går att höra – det är mycket troligt att det är jag som inbillar mig – men för mig framstår det som att Amorphis bara tog med sig halva kreativiteten till inspelningsstudion denna gång.
Med allt ovanstående sagt vill jag inte hävda att detta skulle vara en dålig skiva, nej det är precis som både ’Eclipse’ och i synnerhet ’Silent Waters’ en suverän skiva som jag inte vill släppa greppet om i första taget. Amorphis vet helt enkelt hur man gör bra musik, och de visar detta gång på gång. Låtar som Silver Bride, My Sun och avslutande From Earth I Rose är kanonlåtar, och de är bara grädden på glassen – hela skivan består av låtar som många band bara drömmer om att få fram.
Överlag går skivan ganska långsamt – mid-tempo eller långsammare – men till och från gör bandet också några snabbare låtar och låtpartier. Det har den där härliga tvetydligheten som definierar Amorphis på något sätt. Det kan liksom inte bara vara det ena – det måste även innehålla det andra. Och när väl dessa element blandas får man fram den där härliga gröten Amorphis är så bra på blanda fram: hårt, mjukt, mellan och allting däromkring.
‘Skyforger’ drar inga nya gränser för vad som går att göra, det flyttar inga berg och går knappast till historien som ett album som fick världen att stanna upp, såsom ‘Silent Waters’ mycket väl kan göra, men det är ett riktigt bra, välgjort album som innehåller tio genomgående riktigt bra låtar. Mitt minus kommer från att skivan inte känns lika fräsch och slående som Amorphis senaste skiva. Troligtvis för att man återanvänt lite väl mycket av den skivans ljudbild. Detta till trots är det här ett av Amorphis bästa album, kanske DET bästa, och en skiva som bara idioter tillåter sig att missa. Tuta och kör – världen ligger öppen för er, Amorphis!
HHHHHHH