Amorphis
Silent Waters

Amorphis har sedan sitt sångarbyte till förra årets ’Eclipse’ visat prov på en musik de under hela sin karriär inte lyckats nå upp till. ’Eclipse’ var i det närmaste felfri och ’Silent Waters’ lever upp till alla de högt ställda förväntningar vi ställt på bandet. Detta är tveklöst en uppföljare värdig ’Eclipse’.

Liksom ’Eclipse’ inleder ’Silent Waters’ med en av skivans tyngsta låtar, likväl en av de kanske svåraste låtarna att ta till sig från första början, men en ack så njutbar låt som blandar riktigt brutala vrål med verkligt skön klarsång och i mitten finns ett riktigt harmoniskt och nedtonat parti som gör låten väldigt speciell. Efter detta faller skivan in i en atmosfär och stämning som är så njutbar att du bara hoppar till när du inser att du är på tredje varvet av skivan och att det passerat nästan två timmar sedan du startade den – vart tog all den tiden vägen?

När Amorphis i början på 90-talet startade upp som ett rent dödsmetallband med enbart vrål och allt för lite melodier för att göra bandet rättvisa saknade de det fröjdefulla, lugna som nu gör bandet så bra. När de bytte sångare och mer eller mindre helt plockade bort dessa vrål för enbart klarsång förlorade de den tyngd och kraft som nu gör bandet så speciella. Både ’Eclipse’ och ’Silent Waters’ har fått till blandningen så perfekt att det egentligen inte finns något att anmärka på. Det går inte att ge nya sångare Tomi Joutsen all ära för detta, naturligtvis, men tack vare honom har Amorphis fått en sångare som klarar av att göra bandets musik riktigt rättvis. Tveklöst bättre. Ett ordentligt uppköp från den – inte alls dålige, men betydligt mer begränsade Pasi Koskinen.

Detta är rejält gitarrorienterad musik, men de så typiska Amorphisslingorna med keyboarden ger verkligen det djup som gör Amorphis så intressanta. I de lugnare partierna är inte bandet sena med att dessutom berika musiken med piano och även sitar i vissa partier, vilket ger ytterligare ett djup och tar bandet till en dimension som få band ens är i närheten av. Detta i all ära, men det som verkligen får den här musiken att fullständigt läxa upp alla sina konkurrenser är hur de blandar sin tyngd med känsla för harmonier och melodier. Här har i stort sett varenda musikband någonting att lära ifrån.

Detta är inte bara musik för hårdrockare, dödsmetallare eller människor som gillar tyngd, även om det troligtvis är dessa som i första hand kommer tilltalas av detta, för Amorphis musik är så pass bred och välspelad att den tilltalar på så många sätt och så många smaker och känslor att du efter ett tag inte ens kan hålla reda på allt. Jag personligen älskar hur de går från att i ena sekunden vråla ut ett ”aaaaarghhh” för att i nästa klinka ett par långsamma toner på pianot och närmast viska fram sången, det går direkt in i hjärtat.

Amorphis går att rekommendera till alla. Detta har helt enkelt allt som en skiva ska ha. De så hjärteskärande gitarrdistningarna som bara Children of Bodom kan mäta sig med, de lugna styckena framförda med piano som får en att fälla tårar och en sångare som klarar av precis allt han ska göra (det inkluderar inga falsettskrik, Gud bevare. Det skulle låta så väldigt fel här). Jag kan inget annat än att hylla denna skiva, det är ett mästerverk utan mycket till konkurrens. Trots att skivan är extremt jämnstark utan några direkta ”sätta-sig-på-en-gång-låtar” har den ändå tre utmärkande låtar som kanske är snäppet bättre än de andra som redan i sig är fantastiska - nämligen Her Alone, Enigma och Shaman. Och som av en slump dessutom råkar dessa lagga efter varandra också. Men sanna mina ord – de får på intet sätt resterande låtarna att framstå som dåliga, de får på intet sätt en att välja bort de andra låtarna när det är dags att plocka bort de dåliga låtarna till sin mp3-lista och de får på intet sätt en att vilja hoppa tillbaka och lyssna om dem, för de låtar som finns runtomkring är så grymma dem också att det vore otänkbart att skippa dem.

Amorphis fortsätter sitt succétåg, skulle detta album inte vara en fortsatt framgång försäljningsmässigt för bandet borde nästan världens musikbransch stämmas på skadestånd för idioti! Kiitos Amorphis, hyvä työ!