Sick of it All
Nonstop

20 låtar och 35 1/2 minuter brukar betyda att det antingen är hardcore eller punk vi har att göra med, och med ett bandnamn som Sick Of It All känns det inte som några större risker att spela på detta i ett lotteri. Mycket riktigt är det just hardcore vi har att göra med när vi sätter öronen mot 'Nonstop' - en skiva som känns som den till hälften består av låtavbrott mellan låtar som är allt ifrån 50 sekunder till 3 1/2 minut och till hälften består av skrikande. De kortaste låtarna: Ratpack, My Life, Clobbering Time och Pushed Too Far är alla under minuten långa (50, 50, 58 och 59 sekunder respektive) och det är lätt att känna att skivan mest bara tar slut hela tiden och att så fort man kommer in i något är det över.

Bandets politiska agenda är ganska uppenbar med låttitlar som Injustice System!, Us Vs. Them, World Full Of Hate, GI Joe Headstomp och No Labels - krigsvägrande vänsterlirare som är emot kapitalet, staten och girigheten. Det får man väl vara - jag är själv politiskt intresserad - men det känns som att det är en aning "Politics For Dummies" över det hela. Nedskalat, förenklat och generaliserande. Det är knappast så enkelt att en 35 minuter lång skiva fylld med 20 spår med en genomsnittslängd om 1 minut och 45 sekunder kan ge den politiska komplexiteten som gjort vårt samhälle till vad det är är ett rättvist debattinlägg, speciellt när de har så många ämnen på agendan som de vill avhandla samtidigt. Det känns som de behöver välja ut vad som är mest relevant för stunden (eller revelant som en telfonförsäljare sa till mig) och sedan sjunga om det och ta nästa ämne på nästa album. Med andra ord så ger jag inte särskilt mycket för deras lyriska tema (även om jag inte har några politiska motsättningar till vad de sjunger om) så vi hoppar direkt vidare till musiken.

'Nonstop' är en i allmänhet ganska bullrig skiva med mycket ljud som dundrar fram likt tomma oljefat rullande och studsande ned för en av Södertäljes många branta backar som leder ned mot kanalen. Sången är oerhört frustrerande med mest bara skrikande av någon som låter som en typisk amerikanske hardcoresångare - som någon som kniper ihop tänderna så hårt att de skär sönder emaljen från varandra och sedan trycker fram alla möjliga typer av arga ord som en 1.82 cm lång man i 28-årsåldern med bakåtkammad pagefrisyr och fjunigt bockskägg kan komma på. Om Lou Koller sedan verkligen är 28 år, har page och bockskägg eller ej låter jag vara helt osagt eftersom jag uppriktigt sagt inte bryr mig - men det är så han låter. Rättare sagt, jag vet att Keller inte är 28 eftersom han och Sick Of It All spelat ihop i 25 år nu och de knappast tog in en treåring att stå bakom micken när de bildades 1986.

Musiken är alltså skramlig som oljefat och musikens struktur är ifrågasättbar, som sagt mycket av skivan känns som låtar som tar slut och även mitt i låtarna är det en hel del avbrott i musiken med melodibyten, tempoförändringar och annat som inte ger musiken ett naturligt flöde. Jag finner väldigt lite att gilla på skivan och i uppriktighetens namn tycker jag det här är en riktigt dålig hardcoreskiva, likväl som en riktigt dålig skiva. Var är det personliga? Var är det musikaliska? Var är det vi ska gilla, vi som lyssnar på skivan? Det känns mest som att jag bara blir trött på alltihop av det!

Sick Of It All når inte fram med 'Nonstop', det stannar utanför 4% spärren. Jag har inte hört originalen, men dessa nyinspelade "klassikerna" får helt enkelt inte mig att göra annat än som Kakan: kasta upp.