Band:
Dave "Conan" Garcia (Guitars & Keyboards)
Sean "The Hell Destroyer" Peck (Voices)
Pete "Hands of" Stone (Bass)
Norm "The Legend" Leggio (Drums)
Steve "Bloodsteel" Brogden (Guitars)
Discography:
Unveiled (1998)
Astrology (2000)
Darker Than Black (2003)
3 Inches In Blood (EP 2003)
Hell Destroyer (2007)
Science Of Annihilation (2009)
Guests:
Stu Marshall of Empires of Eden and Pain Division (orchestration on 1 & 11)
Chris Erickson aka Bitterfrost (leads & collaborations on 1)
Cory Bove (add voice on 7)
Forrest Butler (add voice on 5)
Info:
Sean Peck (Executive producer & Engineer)
Dave Garcia (executive producer)
Richard Carr (Master)
Recorded at Cage Studios
Alex Yarborough (booklet design & layout)
Marc Sasso (Cover art)
Daniall Duarte (booklet illustrations)
Forrest Butler (booklet illustrations)
Paul Brogden (Cage Eagle design)
John Sparks of Backlash (band photo)
Released 2011-11-25
Reviewed 2011-12-27
Links:
cageheavymetal.com
myspace
youtube
reverbnation
music buy mail
Cage spelar riktigt tung amerikanskt skolad heavy metal, eller power metal som det också kan kallas. Gitarrerna vrålar som utsvultna pantrar och musiken går så fort att inte ens en jagande jaguar kan hänga med i det hisnande tempot som de bjuder upp till. Bortom gränsen för det musikaliska har de en järnattityd som inte går av för hackor. Och hacka på gör de rejält med sina yxor och läderbyxor. Pang! Första låten sätter standarden direkt med ett spår som känns till hälften thrash metal, hälften death metal och hälften tysk power metal. Och dessutom hälften brittisk heavy metal. "Bloodsteel!" skriker sångaren Sean Peck ut med en röst som till hälften låter som metall och hälften en annabola-modifierad korp till ljudet av ren och skär kraft. Att denna bur är byggd av järn är det inget snack om - det klingar metalliskt varje gång de slår på stängerna och låt efter låt är otvetydigt riktig jävla metal.
Attityden var dock inledningsfrågan - hur seriös kan man vara med denna "heavy metal regerar allt" attityd? De här riktiga fanatikerna (Manowar, Rhapsody, Metalium m.fl.) verkar ju brinna för det lika mycket som nyfrälsta kommunister brinner för att motarbeta kapitalet. De är lika besatta av sin sak som religiösa fanatiker som tror livet handlar om att konvertera så många som möjligt till "den rätta tron". Cage är helt klart besatta av sin metal och hela det ekipaget med attitydpaket du får med på köpet där. Det grafiskt tilltalande skivhäftet är ögongodis för alla som älskar illustrativa science-fiction-teckningar med metalliska teman. På fotona är bandet klädda i svarta läderjackor med nitar och endera långhåriga eller renrakade med musklerna på helspänn. Förmodligen bästa kompisar med Manowar gör de här sitt sjätte album i metallgudarnas tjänst och på många sätt låter det också fantastiskt bra, men det känns också som lite väl mycket stål mellan varven.
Jag tänker inte förneka att Cage fyllt 'Supremacy Of Steel' med underbara melodier och ett riktigt skönt riffande på såväl gitarrer som bas i låt efter låt. Däremot tycker jag sången känns riktigt fånig och lyriken är barnsligare än något som en sjuåring hittat på. Det låter i sina bästa stunder lyssningsvärt så länge man ignorerar lyriken för allt det här med "metal empire" och "we swear by it with our lives" och "crown men play metal - heavy metal" och "long live true metal" och hela det där temat. Det är bara på fosternivå känns det som. Det är inte häftigt och det är inte intressant. Det tar inte bort musikens kvalitéer men hela skivan är uppbyggt kring detta tema och helhetsintrycket tycker jag sjunker en aning på grund av det. Samtidigt får dock Cage ut några riktigt fantastiska spår och ännu mer sköna partier i all denna metalbesatthet och det ska vi inte ta ifrån dem.
Alla som älskar riktigt kraftfull och skamlöst metallhyllande metal kommer förmodligen finna en ny bästa kompis i 'Supremacy Of Steel'. Det är tveklöst ett riktigt bra album, lätt ett av årets 50 bästa. Kanske med viss möda en av de 25 bästa också. Det är dock ett album som är på gränsen till löjeväckande med den otroligt fåniga sången och ännu töntigare lyriken. Albumet kan dock mycket väl vara värt dina slantar bara för det vackra häftet, men musiken är även den värd en viss del av din inkomst. Töntigt men bra - det är väl dagens ledord när det gäller Cage.
HHHHHHH
Föregående recensioner:
Hateskor - Paint my Fear
Echidna - Dawn of the Sociopath
Descending - New Death Celebrity
Föregående artiklar:
Absurdity
Mystic Prophecy
Coronatus