Echidna
Dawn of the Sociopath

Sociopatens gryning heter det andra albumet av det portugisiska bandet Echidna, ett knivskarpt album med släggriff säger de som marknadsför albumet och genomgående positiva omdömen har jag funnit på det så kallade nätet också. Man kanske kan tänka sig att det är ett psykotiskt välgjort album, ett märkligt omslag som egentligen inte säger speciellt mycket om vad man kan förvänta sig. Möjligen kan det kanske vara något att sätta sig in i, det är ett konceptalbum som tar dig in i sociopatens medvetande och förvridna verklighetsuppfattning. Kanske ett musikaliskt exempel på hur det är att vara psykiskt sjuk, den nye sångaren för detta bandets andra album sägs ha ett så aggressivt vrålande att man kan föreställa sig hur blodet spottas ur munnen på honom. Den informationen tycker i alla fall inte jag kan sägas vara alldeles för lovande, men välgjort kan det vara intressant så vi får väl se tänkte jag och tog tag i Echidnas andra album.

Musikaliskt är det inte så aggressivt som det ges sken av i promoinformationen, det är tungt javisst men inte tyngre än många andra av dagens dödsmetallband. Det varvas lite vrålande och det klarsjungs med övervikt för det vrålande, lägg därtill något talat parti och du har mer eller mindre hela bilden klar för dig. Riffande är ganska tungt, melodierna är inte överdrivna och tonvikten ligger på ett ganska brutalt framförande. Ljudbilden är ganska tung men saknar samtidigt någon större variation, variationen mellan låtarna är ganska liten men för fans av genren kan den säkert kännas ganska varierad men för oss som har andra preferenser känns det som ett album utan större variation. Vrålrösten är inte direkt fantastisk tycker jag inte heller det klarsjungna imponerar särskilt, produktionen och ljudbilden är dock tung och lätt psykotisk, kompetent produktion skulle jag vilja påstå. 41 minuter långt är albumet och det har 11 spår där ett är mer eller mindre tyst och ett är ett intro om lite över en minut.

Det finns ett par bra låtar på det här albumet, Obscuring My Reasons och Bloodlust tycker jag är väldigt lyckade spår och speciellt det sistnämnda som har riktigt trevliga melodier och ett riktigt spännande ljudbild men i övrigt är det ganska tunnsått med saker värda att lägga märke till. De spår jag inte nämner känns faktiskt ganska tråkiga och ganska sömniga, framförallt är det ingenting jag vill spendera en massa tid till att lyssna på. Så varför har albumet fått bra recensioner om det är så tråkigt? Vet inte, men tråkigt är kanske också fel ord, kanske ska jag säga enformigt istället då jag tror att mycket av tråkighetskänslan beror på att vi inte har någon variation i låtarna, det finns ett par som bryter av och som är riktigt bra, de övriga låter mer eller mindre som samma sak förutom ett par spår som kan kallas övergångare, något talat och något tyst.

Jag tycker inte heller att konceptet riktigt kommer igenom och albumet blir därför inte den där sociopatiska sagan man kan önska att den är. Jag tror dock att om man gillar band som The Haunted, Hatebreed, The Crown och allt vad de kan heta kan man säkert gilla detta, jag tror att fans av den extrema metallen säkert uppskattar vad Echidna har att erbjuda men vi andra som gillar all möjlig musik kanske har lite svårare att ta till oss av Dawn of the Sociopath. Jag tar med mig ett par av spåren, dessa som jag redan nämnt är riktigt bra men resten av albumet kan jag gott klara mig utan.