Recension Hell - Human Remains 2011

Helvete! Ja så heter faktiskt detta band, helvete men utan utropstecknet jag skrev efter jag inledde med det. Faktum är att jag tror att jag aldrig tidigare skrivit helvete i en recension, jag kan visserligen ha gjort det utan att minnas det men jag tror inte att jag gjort det multipla gånger, på engelska ja, men inte på svenska. Och som att inte det lustiga bandnamnet Helvete vore nog så släpps de mänskliga kvarlevorna fria fredagen den trettonde maj detta år. Frågan är förstås om man ska skratta eller gråta, det kanske beror på om du är vidskeplig och inte vågar ta på någonting som har med fredag den trettonde att göra och därför missar ett fantastiskt album, om det nu skulle vara det. Jag har inga sådana problem så jag har redan givit denna skiva ett antal spinn på skivtallriken, vilket förstås bara är retrosnack för att jag spelat musikfilerna på min häftiga vita musikspelare.

När Nuclear Blast talar om Hell så nämns ord som NWOBHM-legender, kultband, influenser, de riktiga grundarna av den ockulta metallen och så vidare, det är stora ord som att vi har att göra med ett slagkraftigt miljonsäljande band som influerat legioner av andra band och finns i alla hem. Faktum är dock att Hell aldrig släppte något album och trots fem års turnerande och sådant så slutade det med att bolaget konkursade och något album blev aldrig släppt så bandet lade instrumenten på hyllan.1986 såg deras senaste demo dagens ljus och nu massor av år senare får så det första albumet i karriären så se dagens ljus även om det är utan sångaren som nu brinner i helvetet efter att ha begått synden att döda sig själv och med den kände producenten/gitarristen och Hellfanatikern Andy Sneap som gitarrist i bandet. Det görs för övrigt en stor sak av att denne Sneap lärde sig spela gitarr av just denna Halliday som nu brinner i Helvetet, varför vet inte jag.

Jag ska villigt erkänna att jag före denna skiva var möjlig att tillgå hos skivbolaget aldrig någonsin ens hört talas om bandet och har aldrig heller haft ont av den saken. Jag har dock kommit fram till att deras musikaliska inriktning bör kallas heavy metal som i stort befinner sig i dess fastställda form. Det finns dock en del avvikelser som vissa inslag i låtar med talade partier eller andra ganska atypiska inslag som hamnat i några av låtarna. Sången är högtonad men inte sådär ren och falsettpowermetalinfluerad som man kanske kan ana när recensenten talar om högtonad, istället är det en form av sång med ett ganska stor mått av desperation eller panik i rösten. Produktionen är ren och modern men samtidigt har den ett stort mått av råhet i soundet vilket skapar en lätt helvetisk känsla och en känsla av heavy metal i dess rena form. Skivan har elva spår och når lite över en timme om vi räknar den i tid enligt en klocka. Sa jag att låtarna har en helvetisk och tung känsla?

Som jag förstått det är denna skiva fyllt med gamla och ”klassiska” Hellåtar från den gamla goda tiden när de inte hade vare sig skivkontrakt eller pengar och dessutom bara släppt någon enstaka demo men det var ändå den klassiska tiden. Det är låtar från deras demoskivor och så vidare som moderniserats och spelats in på nytt till denna skiva som alltså går under namnet Human Remains. Mänskliga kvarlevor känns dessutom faktiskt som en rätt passande titel med tanke på att det är just kvarlevor vi presenteras för här.

Till sin pressinformation har dessutom Nuclear Blast för att mer understryka storheten i detta band som aldrig släppt en skiva, hittat några recensenter som tar upp att denna skiva är det viktigaste och bästa inom heavy metal sedan Number of the Beast, viktig för Number of the Beast men den bästa sedan den släpptes, inte en sportmössa. Men är Human Remains bättre än Number of the Beast? Ja! Det råder inget snack om den saken men detsamma gäller många heavy metal skivor jag hört så det är väl inte direkt någon större sak. Andra säger att den kommer att stå med på topplistor över det bästa från 2011, kanske det, jag kan inte svara på vad andra tycker men det är tveksamt om den får plats på min, men visst just nu är det många som trängs där strax under den odiskutabelt bästa skivan jag hört från året så chansen finns men den känns tveksam. En ritning för Heavy Metal inför det 21 århundradet säger en annan recensent och det känns väl som en hyfsad beskrivning men allvarligt talat jag tror att alla dessa recensenter en gång fick upp ögonen för detta band som av någon anledning aldrig kom fram och när väl ett album kom så måste man direkt dit med hyllningskören eller storsågen och i Hells fall blev det kören. Jag ska inte komma och säga att Helvete är dåliga på något sätt för det är de inte men en milstolpe för detta nya århundrade är de inte, de är väldigt bra och riktigt bra på vad de gör men de väcker inte de där känslorna som de citerade skribenterna gör hos mig. Jag kan instämma i att det är bra eftersom det tycker jag när jag lyssnar men jag får hela tiden känslan av att det kunde varit bättre, att det inte är allt det kan vara. De har elementen och de använder dessa men helheten blir ändå inte sådär fullständig som man kanske kan tänka sig att det skulle kunnat vara när ett album blir en milstolpe. Då kommer jag att tänka på Number of the Beast som anses som en milstolpe och i jämförelse, det går förresten inte att jämföra eftersom de tillhör helt olika divisioner, Number of the Beast är slätstruken och likriktad och ser till att täcka in behoven för så många som möjligt, Human Remains är inte så och mycket av vad de gör skrämmer snarare de breda massorna.

Alla spår på skivan är egentligen bra men jag vill framhålla två av spåren som lite vassare, spår nio Macbeth och spår tio Save Us From Those Who Would Save us. Det förstnämnda har en sånginsats som jag gärna hade sett mer av på denna skiva, rösten känns så rätt och så helvetespanisk att man bara kan njuta. Det sistnämnda har ett kul intro som rör den katolska inställningen till barn och som sedan övergår i en riktigt bra låt, dessa två är värda att framhävas men självklart finns det mer att nämna men det känns lite grann som att tecknen sprang iväg och detta kunde tolkas som lite väl långrandigt vid det här laget.

Jag tycker att Hell inte skapar någon milstolpe, skivan känns dels för lång för det och sedan saknar jag den där lilla sista personliga x-komponenten som gör en bra skiva bäst, de har vissa x-komponenter men inte den där sista och avgörande. Men sånginsatsen ensamt gör detta till en skiva värd att kolla upp, och även om jag inte vill använda ord som klassiska eller legender kan jag säga att de gamla lyckas väl. Human Remains kommer nog inte finnas med på någon topplista över årets bästa skivor från min penna men gör ändå definitivt ett intryck på mig.

Det hade varit kul att kunna säga: Helvete vilken bra skiva! men det går inte så jag säger: Fan vilken bra skiva!

HHHHHHH

Hell Human Remains

Hell
Human Remains