Band:
Roger Miret (V)
Vinnie Stigma (G)
Joseph James (G)
Mike Gallo (B)
Steve Gallo (D)
Diskografi:
Another Voice (2004)
Working Class Heroes (2002)
Dead Yuppies (2001)
Riot! Riot! Upstart (1999)
Something's Gotta Give (1998)
Cause For Alarm (1996)
Raw Unleashed (1995)
Last Warning (1993)
One Voice (1992)
Liberty And Justice … (1987)
Victim In Pain (1984)
United Blood (1983)
Inspelningsinfo:
Freddy Cricien (prod.)
Zeuss (eng.)
Länkar:
agnosticfront.com
myspace
nuclear blast
Bandet Agnostic Front har rötter längre tillbaka än jag levt, så nog borde de veta mer om musik än vad jag gör när de snickrar ihop sin 13:e skiva (nionde fullängdaren). Det köper jag i början, skön hardcore, bra tyngd och rockiga melodier. Men ett par låtar in i ’Warriors’ börjar jag fundera över om det verkligen är så.
Jag har alltid gillat hardcore musik, men när Agnostic Front kommer här med sin krigarskiva kan jag bara inte låta bli att ta upp mitt vapen och börja strida tillbaka. Visst är hardcore enformigt till grunden redan, men detta är verkligen att driva enformigheten till det extrema.
När jag lyssnat på skivan fem gånger har jag fortfarande inte fått grepp om musiken, det enda jag fått är huvudvärk av den. Det är enformigt till gränser som ”goes far beyond your imagination” och detta skrikande från Barl… jag menar Miret kombinerat med dessa tre ackordsgitarrerna som loopas och spelas om igen och igen och igen i ca: 3 minuter till låten är slut, sedan börjar om och spelas om igen och igen och igen i tre minuter till 13 gånger i rad, det resulterar i en väldigt enerverande produkt som i slutänden driver mig mer eller mindre helt till vansinne. Det är efter jag blivit av med huvudvärken av en uppfriskande promenad i kvällsluften, vill säga.
Visst är det hårt och rockigt som en hardcoreskiva ska vara, det är inget ”lalalala” – Freedom Call stuk alls på skivan, trots att den har samma titel som en av det bandets mest omtyckta och välkända låtar. De tatuerade snubbarna från New York som påminner oss om det hårda livet i förorterna till världens största äpple gräver djupa gångar i min skalle, likt en mask som promt ska längre in och hela tiden samma tre ackord som går om och om och om och om igen på gitarrerna – I can’t take this any longer!
Det bara maler, det bara dunkar – det är hardcore i sin mest hardcoreaktiga form, men det omfamnar mig inte alls, det greppar mig inte. Allt det gör är att borra sig in i min skalle som den tryckluftsborr det här bandet är. Tunga, hårda och samma tre ljud som kommer i samma takt hela tiden med herr Miret bakom hantaget, fast besluten att ta sig genom asfalten runt mitt huvud.
Jag får nog på den sjätte lyssningen och stänger av. Jag antar att allt som återstår är att frakta bort de bitar de fått bort och gjuta ny asfalt i mitt kranium när de utfört de åtgärder de ville in för att göra. Jag har ett bestående intryck av denna skiva – den är tung, den är målmedveten och den är väldigt mycket hardcore, men den är också väldigt enformig och vad den lyckats bäst med för mig är att ge mig en dunkande huvudvärk som kommer med samma tre dunkningar i samma takt om och om igen… Jag minns i alla fall takten som hela skivan levererades med.
Jag föredrar Freedom Calls Warriors före denna, för den har i alla fall ett härligt keyboardintro. Agnostic Front har inga keyboards över huvud taget. De gör hyfsad hardcore, men allt för enformig för att tina frosten av huvudvärk som uppstått i mitt huvud.
HHHHHHH