Dare
Road to Eden

Dare har varit med ett tag nu, debuten kom redan 1989 och vi på Hallowed har skrivit om ett flertal av albumen. Road to Eden heter detta nya album som Darren och hans Dare knåpat ihop, och på omslaget ser det ut som det brukar och detsamma gäller det musikaliska. Den som förväntar sig att Dare ska våga sig på något häftigare kan släppa de förväntningarna direkt, för något sådant händer inte.

Klassisk mjukrock kanske man kan säga, man känner igen Dare om man hört dem förr och det låter som de flesta gamla klassiker. Överraskningarna är få och tempot är mestadels ganska lugnt och det är inte överdriven tyngd bakom låtarna. Darren sjunger bra, han har en intressant och emotionell stämma som passar bra i bandets musik. Det finns definitivt kunnande och kvalité men det känns lite som att skapandet är lika mycket på tomgång som det tidigare jag recenserat från Dare, det är lite som att man väntar på att det ska ta fart men det gör aldrig det och det hela avslutas i ännu ett antiklimax.

Road to Eden är varken bättre eller sämre än det jag tidigare skrivit om när det gäller Dare. Det är välgjort, Darren sjunger bra, låtarna är schyssta, men det saknas det där lilla extra – det finns ingen riktig magi. Kanske är det för att Darren tittar mest i backspegeln och saknar nya idéer, kanske är det bara så att hans kapacitet begränsar sig till bra låtar som man tar lite med en axelryckning. Oavsett vilket bjuder Dare på samma sak som de gjort tidigare och den som hoppats på lite magi kommer tyvärr bli besviken, det är väl Rainbow-osande introt i Fire Never Fades som är min höjdpunkt, synd att det som nästan alltid när Dare spelar så tappar låten fart men den är nog ändå bäst med sin känsla av klassiska Rainbow från sent sjuttio-, tidigt åttiotal.

Gillar du Dare sedan tidigare? Då gillar du även detta, det låter som de tidigare tre albumen jag skrivit om. Det kommer inga överraskningar, inga riktigt fantastiska låtar och det är hela tiden den där känslan att jag väntar på ett klimax som aldrig kommer – albumet tar aldrig riktigt fart och det är nog mitt starkaste intryck av albumet, att det är bra men aldrig riktigt lyfter.

HHHHHHH