Dare
Sacred Ground

Darren Wharton och hans Dare är tillbaka med ett nytt album och denna gång är det inte omarrangerade och gamla låtar som står i fokus, även om det vid första lyssning låter ungefär så. Det är ett nytt album som kallas Sacred Ground och givetvis är de keltiska elementen kvar både på omslaget och i musiken. Och trots att Wharton gjort betydligt mer med Dare så nämns det varje gång han släpper ett nytt album att han varit keyboardist i Thin Lizzy, som att det har någon betydelse så långt efter att det bandet dog. Men det är givetvis inte hans koppling till Thin Lizzy som står i fokus när det nya Dare-albumet finner sin väg till mina hörselgångar och dess vibrationer genom luften omvandlas till musik i mitt medvetande, utan det är om han lyckats skapa något mer än ett bra men sömnigt album den här gången.

Det är absolut ingen skillnad mellan detta album och något av de andra Dare släppt. Det låter identiskt med förra albumet Calm Before the Storm 2 till exempel, visst har låtarna andra texter men så lätt luras inte jag. AOR-version av Iron Maiden är inte en så värst långsökt tanke egentligen även om Maiden trots allt är lite mer varierade genom sin historia. Riktigt snyggt producerad melodirock med keltiska inslag och ofta väldigt putsat och mer mjukrock än något annat skulle jag vilja säga. Tempot är ofta lågt, kanske för att Darren bara klarar av att sjunga på ett sätt och det gör han väldigt bra kan jag tillstå. Vi får ett inte alltför varierat album som pågår 46 minuter med ett tempo som går från sömn till nyss uppvaknat raglande till toaletten – ungefär. On My Own har faktiskt nästan lite fart ska jag väl erkänna så min liknelse är inte helt korrekt.

Kan jag verkligen godkänna ett till identiskt Dare-album? Tre eller fyra var min fråga när jag hade lyssnat på detta album en gång till, man kan inte direkt hylla fantasin på detta nya Dare-album då det redan finns ett helt gäng av dem så låter exakt likadant och frågan är om detta album verkligen har något att erbjuda som de andra inte har. Å andra sidan verkar ju fansen svälja att han gör en ny version av ett gammalt album med lite annorlunda arrangemang, låtordning och ett par nya spår så varför inte ännu ett identiskt album men ny med enbart nya låttexter, hur bra är inte det? Det är faktiskt bra, det ska jag ge Darren och hans Dare, albumet är allt annat än dåligt och det finns egentligen ingen tillstymmelse till att jag ska tycka att det är dåligt när jag lyssnar på det – samtidigt ska jag erkänna att jag aldrig kommer i närheten av att bli så upphetsad av det som en massa recensenter jag läste på internet, en gav albumet tio av tio poäng till exempel – han kan inte ha lyssnat på samma album som jag.

Ett bra album som kanske hade kunnat få en femma om det varit bandets första, nu är det bara ett i ordningen och det låter precis likadant som det tidigare och det lämnar mig med samma fundering som efter varje Dare-album jag hört (förutom kanske de två första) – när fan ska han förnya sig och när ska han göra annat än överproducerade snygga mjukrocklåtar. Personligen tycker jag att det börjar bli lite tjatigt, men samtidigt är det för bra för att ta fram sågen. Fans av Dare kommer älska det, det låter trots allt exakt likadant som allt de gjort tidigare.

HHHHHHH