Vanden Plas
The Ghost Xperiment: Illumination

Det tyska spökexperimentet fortsätter med den avslutande delen upplysning, det är förstås Vanden Plas och deras The Ghost Xperiment jag tänker på och nu denna del som kallas Illumination. De börjar få en lång historia, första albumet släpptes redan 1994 och jag fick egentligen upp ögonen för dem i samband med 1999-års Far Off Grace som var (och är) riktigt bra. Och bandet har väl i viss mån tagit sitt koncept mot det mer storslagna samtidigt som de väl egentligen gör samma sak som de gjorde redan 1994. Det här albumet ser likadant ut som första delen i historien men med annan färg på omslaget, och musikaliskt är det egentligen ingen större skillnad på de två alstren.

De faller under samma fack som Dream Theater, de låter ganska lika på alla sätt– kanske att Vanden Plas tagit sin musik i mer teatralisk riktning medan Dream Theater är lite mer äventyrliga. Det är vasst producerat, lysande sånginsats även om Kunz fortfarande behöver lära sig att artikulera bättre, det blir svårt att följa konceptet när det är otydligt vad han egentligen sjunger – det går väl antagligen att läsa lyriken om du köper CDn eller vinylen så då kanske du får ett större helhetsgrepp än jag kan få från promon. Komplext är det, det kallas progressivt men låter det ungefär likadant som Dream Theater anno 1992 eller så kan det knappast längre ses som progressivt. Bra gitarrer, Günter Werno visar återigen att han är en av de vassaste keyboardisterna inom metal-genren – det finns definitivt mycket att tycka om här, såsom variation, drama, djup och så vidare.

Albumet glänser i sina bästa stunder och är riktigt bra som helhet, kanske att jag hade tagit bort det avslutande spåret som jag väl inte tycker tillför alltför mycket. Lite långt är det kanske och om de hade kapat lite här och där och gjort låtarna lite mer kompakta kring 4-5 minuter istället för 6-7 någonstans hade det kunnat bli magi på riktigt. Men Vanden Plas står fast vid sitt koncept och vågar inte riktigt ta sig vidare, att bara skapa större grejer och göra musiken mer teatraliskt fungerar inte i längden och för mig har de alltid varit en Dream Theater-klon, visserligen en bra sådan men likväl en kopia av något bättre. De kommer aldrig att stiga fram ut drömteaterns skugga om de inte vågar göra något annorlunda. Säkra koncept är säkert kommersiellt gångbart och det blir ju trevligt att lyssna på, men precis som med föregångaren är det lite svårt att uppbringa någon superentusiasm annat än konstatera att det återigen var riktigt bra men att jag nog lite tröttnat på tyskarna.

Gillar man vad Vanden Plas gjort tidigare kommer man hänryckas av detta album också, det är riktigt bra hur man än vrider och vänder på det. Samtidigt är det, liksom sin föregångare, inte så spännande att jag kommer att addera den till skivsamlingen, det får räcka med de album jag redan har från Vanden Plas – de har gjort betydligt bättre album förr.

HHHHHHH