Ayreon
Electric Castle Live and Other Tales

Det här är ett album jag sett fram emot ända sedan jag fick möjligheten att boka biljetter till konserterna i oktober 2018, nästan ett år senare fick jag sedan bevittna spektaklet i Tilburg och kan inte säga att jag såg fram emot albumet mindre efter det. Jag har lyssnat på musiken i stort sett varje dag sedan jag fick tillgång till den i mitten av februari och idag när jag kom hem stod lådan från Mascot på trappan med superspecialboxen förpackad inuti. Vilket var positivt för då kan jag kommentera videomaterialet också. Riktigt snygg box är det för övrigt med kul innehåll.

Det handlar i huvudsak om Into the Electric Castle i live-version med i stort sett hela originaluppsättningen av sångare som vi hörde på albumet från 1998, Jay Van Feggelen som är barbaren i historien är ersatt av John Jaycee Kuipers och Peter Daltrey som är Forever of the Stars, berättarrösten är ersatt av John de Lancie som för min del är mest känd för sin roll som Q i Star Trek. Det sägs någonstans att Forever of the Stars är baserad på Q så det är väl passande att ge de Lancie rollen som talare. Förutom låtarna från Into the Electric Castle får vi musik från Arjens andra projekt, The Gentle Storm, Stream of Passion, Ambeon, Guilt Machine, hans soloalbum från 2011 och Star One – det avslutas med Songs of the Ocean. Den sista ”Other Tales” är Marillions Kayleigh som sjungs av Fish som sjöng när den spelades in på åttiotalet.

Det är progressivt och innehåller ett enormt brett musikaliskt spektrum, med stråkar, flöjt och så vidare – progressiv rock eller metal kan det väl beskrivas som, hyfsat komplext men ändå väldigt klämkäckt. Into the Electric Castle satte ganska mycket tonen för hur Ayreons album kom att låta efter, och det låter förstås som det ursprungliga albumet på många sätt, berättaren är annorlunda, kanske är den bättre, jag vet inte eftersom jag gillar båda men på olika sätt. Det blir lite fläskigare på denna liveversion, det tyngre är lite tyngre och det känns på många sätt aningen pampigare men skillnaderna är inte gigantiska egentligen. Det är ett lysande framträdande, inte samma som jag själv såg på plats men det här är nog minst lika bra.

Videomaterialet är av bra klass, filmning och klippning är bra men egentligen inte revolutionerande – det behöver väl inte heller vara det när det är så snyggt och musiken alldeles fantastisk. Bra extramaterial dessutom om man är intresserad av det och mediabook-utgåvan är riktigt snygg med bra häfte och så vidare. Jag har nog absolut ingenting dåligt att säga, ingenting alls faktiskt. Jag brukar ju inte dela ut sjupoängare men då och då dyker det upp en tidlös klassiker och detta är definitivt en sådan, så det får faktiskt bli den första sjupoängaren sedan 2017.

Jag har väntat länge på denna och den var värd att vänta på, inte bara för att utgåvan var snygg eller att den kan användas för att framkalla minnesbilder från september 2019 då jag själv var där. Det är nästan löjligt bra och det är tur att de inte valde den show jag bevittnade så ni slipper bevittna mig skymta förbi någonstans i publikhavet, det hade ju kunnat sabba lite. I bör inte missa detta, det är nog bland det bästa som släppts i musikväg detta årtusende. Om konserten var minnet från 2019 så är ju albumet det mest minnesvärda från 2020 – missa inte chansen att sjunga med i Songs of the Ocean ni också…

HHHHHHH