Ayreon
The Theater Equation

”Is this a dream or is it real? – Sometimes the dream becomes reality” två väldigt minnesvärda repliker från The Human Equation som såg dagens ljus 2004, jag tar upp det just för att det var så jag tänkte när jag hörde talas om att ta denna historia till scenen för jag minns att jag i min recension 2004 skrev att jag skulle tycka att det var coolt med en filmversion av historien. En teaterversion är nästan coolare faktiskt så det var lite att nypa sig i armen och nu får vi dessutom en filmversion i form av en inspelning av teaterekvationen som utspelade sig på en scen i Rotterdam för snart ett år sedan.

Ayreons musik har ju inte gjorts live speciellt ofta och är väl egentligen inte direkt avsedd för scenen heller men Live on Earth med Star One är bland det bästa som någonsin kommit i musikväg. Därför är det svårt att inte har förväntningar på ett nytt verk där Arjen Lucassens musik framförs på scen. Att sedan en väldigt stor del av rollbesättningen från studioekvationen är med här är ju inte direkt en dämpare av förväntningarna. Dessutom är Ayreons senaste alster The Human Equation från 2013 det senaste albumet jag gav sju poäng, med undantag av Scanners Hypertrace som är en återutgåva som tidigare i år fick full pott. Så naturligtvis hade jag en del förväntningar och jag har redan bokat den största och dyraste versionen av denna utgåva och det innan jag ens hade fått promomaterialet.

Man kan ha vissa åsikter om scenproduktionen som till och från känns lite statisk och jag tycker att instrumentalisterna skulle varit i ett dike och inte synts högst upp på scen då det hade givit mer plats till en mer utförlig scenproduktion. Nu känns det mer som ett mellanting mellan en livespelning och musikteater. Samtidigt är det snyggt gjort och säkerligen en budgetfråga då en mer utförlig scenproduktion säkerligen hade kostat en ordentlig slant och jag tror inte det här var speciellt billigt heller. När det gäller filmningen har jag bara strömning över internet att bedöma ifrån och egentligen hade velat se en blu-ray för att bedöma videokvalitén men bildberättandet är riktigt bra medan kvalitén är sådär men att strömma via internet brukar vara skit så det ser säkert bättre ut på blåstråle men med en brasklapp där. Star One-DVDn är av betydligt bättre kvalité än promoströmmningen för att ge ett exempel.

När det gäller ljudkvalitén har jag fått bättre verktyg att bedöma då jag har aktuella ljudfiler och jag tycker att musikproduktionen håller generellt hög klass dock tycker jag att kraften i studioalbumet inte alltid finns på livespelningen. Spår som Hope, Love och Loser har extremt långt till samma pondus som studioinspelningarna. Här är också en signifikant skillnad mellan denna och Arjens tidigare liveprojekt Star Ones Live on Earth där livelåtarna sparkade skiten ur studiolåtarna och det till med ur låtar som Dawn of a Million Souls, Into the Black Hole och Actual Fantasy som är bland det bästa Ayreon gjort. Här känns det lite som att musiken saknar den pondus albumet hade, därmed inte sagt att det är svagt – det är en excellent liveproduktion som dock gör sig bättre med videon som sällskap än att bara lyssna på låtarna för då är studioskivan en miljon gånger bättre – minst.

Så var det värt att kasta ut över 500 spänn på detta? Det finns massor av svar på det, jag har ju studioversionen och det är inte troligt att jag kommer att lyssna på denna liveversion i bilen eller i hörlurarna något mer men jag kommer nog kolla på filmen någon gång. Musikaliskt är det klart sämst i Ayreonsamlingen men tillsammans med videon gör helheten det till en vettig investering även om jag nog bara köpt blåstrålevarianten om jag haft tillgång till denna promo innan jag beställt skivan. Loser och Love är två enorma besvikelser, Devin Townsend saknas extremt mycket i Loser och Irene Jansen sjunger fiaskodåligt i refrängen av Love. Jag tycker också Hope är mycket, mycket bättre på skiva, resten av låtarna håller ungefär samma klass på studioekvationen, åtminstone att lyssna på bara sådär utan djupare analys. Att ersätta Åkerfeld med Anneke Van Giersbergen låter inte heller så bra när man bara lyssnar men när man tittar tänker man inte på det. Mike Mills är dock en svag ersättare för Devin Townsend.

Så jag har lite invändningar och reservationer men jag gillar ändå denna produktion skarpt, ekvationen går ihop på ett logiskt sätt, det är sådär skön Arjenminimalism och ett scenprojekt som inte ofta skådas inom denna genre. Och ni som ser rollistan och undrar var herr Lucassen själv tagit vägen, han finns inte i rollistan trots att han har en ganska stor roll på studioalbumet, så kan jag säga att ni ska inte misströsta för han förekommer och det inte bara som den kreativa kraften bakom låtarna – han har kanske den viktigaste rollen av alla.

Det blev en väldigt lång recension det här men lite kort om dessa sångare som rolltolkare bör kanske också få vara med innan jag avslutar. Jag tycker att de blandar och ger ganska mycket, Devon Graves är bra, Eric Clayton likaså, huvudpersonen James LaBrie gör det också bra. Arjens ersättare sjunger sämre än Arjen men gör en bra rollprestation liksom fru Marcela Bovio, övriga i rollbesättningen (med något undantag) gör en ganska slät figur. Samtidigt ska man betänka att detta är en ganska ovan produktion för alla dessa rolltolkare och på det hela taget är det en riktigt mäktig skapelse som definitivt meriterar hatten av för holländaren som enligt mig är musikvärldens mest spännande person (åtminstone ur ett kreativt perspektiv). Dock är nog denna produktions främsta merit att den givit mig skäl att ta fram och lyssna på ett par av tidernas bästa album igen.

Många ord för att säga att alla Ayreons fans, och många med oss, kommer att gilla denna skapelse, nu är det åtminstone sagt och jag kan invänta mitt senaste musikaliska förvärv.

HHHHHHH