Ayreon
The Source

Okej, det ska erkännas att jag är en stor fan av Ayreon och äger hel räcka olika varianter av detta album samt T-shirts och allt möjligt. Låt oss bara konstatera att jag slängt upp en hel hög med slantar på detta album precis som jag gjort på tidigare alster av den gode rymdflygande holländaren. Som åter tar steget ut i rymden och precis som senast han tog sig ut i rymden så beger han sig också längre bakåt i tiden än förr för där 01011001 inleds avslutas detta med att vi får en nick till Age of Shadows som inleder det albumet. Det är alltså en prequel som i fyra krönikor dokumenterar hur individer av Ayreon-rasen Forever i ett rymdskepp kommenderat av Tobias Sammet lämnar sin döende planet Alpha för att starta på nytt på en planet som kommer att kallas Y runt stjärnan Sirrah. Det är kort vad det handlar om på detta album som varar hela 88:33 vilket är precis en minut kortare än det föregående studioalbumet.

Som vanligt har Arjen bjudit in stora namn att fylla rollerna i hans saga, förutom tidigare nämnda Sammet hittar vi Russel Allen som alltid låter bättre hos Arjen än i sina egna projekt, James LaBrie, Simone Simons, Floor Jansen, Hansi Kürsch, med flera (ni kan läsa alla till vänster), flera av dem är återkommande Ayreonauts vilket är lite ovanligt eftersom Arjen inte brukar köra med återvinning av sångare till sina nya Ayreon-projekt. Men The Source bjuder på en hel del bekanta inslag som vi hört på tidigare album inte bara Planet Y, The Age of Shadows utan stilistiskt påminner den faktiskt lite om 01011001 även om det precis som alla tidigare Ayreon-album är ett oförutsägbart och spännande musikaliskt äventyr vi får. Och får jag bara tillstå att det är helt klart en fullträff att äntligen bjuda in Tobias Sammet som en av karaktärerna på ett Ayreon-album, han lyfter verkligen de ösigare låtarna på detta album.

Det är en riktigt snygg produktion precis som man kan förvänta sig, och det är mer gitarrdrivet och lite mer ösigt än tidigare Ayreon-produktioner. Ett album med stor variation, riktigt snygga melodier, högkvalitativa sångare och ett oförutsägbart album man gärna lyssnar på om och om igen – jag har faktiskt spelat det närmare tio timmar i sträck idag och vill fortfarande inte sluta. Det är välbekant på ett sätt och riktigt fräscht och nytt på ett annat sätt – ett spännande album helt enkelt. Det är ett album man lyssnar på, sluter ögonen och ser äventyret utspela sig framför sin inre syn.

Som Ayreon-fanatiker är det förstås svårt att hitta brister i detta album, men jag tycker att det är lika svårt som kritiker. Vad Arjen gör när han skapar musik är samma sak som man kan hoppas att alla musiker skulle göra, han vill inte göra samma sak igen och hittar därför nya vägar även när han håller sig till vad han brukar göra. Det är kanske därför han också lyckas få så många kompetenta musiker att göra en roll på Ayreon-album. Jag skulle faktiskt vilja säga att den största besvikelse jag noterat sedan jag fått mina fina Ayreon-skivor i ett paket är att han bara skrev Arjen när han signerade dem och inte något kul meddelande som Carpe Diem eller något sådant som han gjort på tidigare album han signerat åt mig. Musiken är felfri.

Det är ett grymt album, grymt på alla mätbara sätt och det första album som inte är ett återsläpp eller recension av ett klassiskt album från förr som får full pott av mig sedan 2013. Då var det också Ayreon det handlade om, The Theory of Everything som är fantastiskt bra vilket även kan sägas om The Source. The Source är definitivt en utmanare om titeln Ayreons bästa album (Ayreon som nu har tre album som fått sju poäng i Hallowed) och det är ett album som jag kan snurra om och om igen i min skivspelare ända tills mitt skepp landar på Planet Y någon gång i en avlägsen framtid. Det och flera av de andra Ayreon-albumen som finns i min musiksamling är mitt sällskap på den imaginära resan.

Och även om det är ett album vars styrka ligger i sättet att berätta en historia och dess helhetsintryck så finns det spår som skulle gå bra som hit-material, Run! Apocalypse! Run! är ett lysande exempel på detta, en klämmig refräng i Herr Sammets stämma men samtidigt ett spår med stort djup och oförutsägbara idéer. Alla spår är dock alldeles lysande så egentligen har jag nog ingen favorit på albumet, helheten är min favorit. Plus också för det snygga häftet med riktigt läckra bilder och med ritningar över skeppet som förekommer i historien, The Dream Sequencer och annat skoj ur Ayreons värld.

Märkligt hur långt det blir ibland när allt man faktiskt behöver skriva är att detta är det bästa albumet jag skrivit om sedan 2013 och att ni faktiskt bekräftar bilden av att ni är idioter om ni inte köper det. Det verkar helt enkelt som att Arjen inte kan misslyckas.

HHHHHHH