Steve Hackett
At the Edge of Light

Han har fått ett dramatiskt omslag på sitt nya studioalbum den gode Steve, At the Edge of Light kallas hans nya album som också råkar vara hans 25:e studioalbum. Det i sig är ju en högst imponerande siffra av studioalbum och vi på Hallowed har skrivit om ett par av dessa och varit hyfsat imponerande. Nu bjuds vi på tio låtar, och en diger lista kompetenta musiker som tillsammans med Steve bringar liv i dessa skapelser. Och den här gången bjuder han inte på något akustiskt, så kanske är det mer av ett rockalbum – åtminstone mer än vad som förväntas av Steve. 18 månader har det tagit för denna ensemble att skapa detta album och resultatet är flott.

Progressiv rock förstås, man känner igen Steves gitarrlirande och sång, en del strukturer känns ganska typiska för Steve men det är också äventyrligt och vi får spännande inslag som sitar och didjeridu. Han har dessutom använt sig av en hel räcka trumslagare, hans bror John spelar lite flöjt, det är helt enkelt en ganska massiv produktion. En riktigt bra produktion. Lysande sång och magiskt gitarrlir. Variationen på albumet är stor och femtiofem minuters speltid känns faktiskt sansad för ett album av detta slag. Det känns som ett väl genomarbetat album och betydligt mer fantasifullt än de två albumen som kom före, man känner igen Steve men det här albumet är mer äventyrligt och spännande – mer kreativt.

Tänk att Hackett kan kännas fräsch album efter album medan många unga nya band som kommer idag känns urvattnade redan vid debuten och urtråkiga vid sitt andra album. Det är kul med kreativa musiker och kreativa album som skapar starkt intresse och känns spännande. Detta är ett sådant album, det är riktigt vasst, det är grymt underhållande, det är högkvalitativt och det kommer om inget fantastiskt inträffar att vara ett av de där tio jag listar när jag summerar 2019 den 31 december – det vågar jag nästan lova redan nu. Det bästa nya albumet jag hört på länge, jag hittar inga svagheter alls, bara massor av styrkor.

At the Edge of Light är ett höjdaralbum med höjdarlåtar och att bara välja en favorit är inte speciellt lätt men om jag måste välja så är nog det avslutande spåret det bästa men det är inte med stor marginal. Hela albumet är bra från introduktionen till avslutningen, det är bara att lyssna och hänföras av ett mycket vasst album. Imponerande album som nog tillhör de vassaste den gode Steve snickrat ihop under sin fantastiskt långa och produktiva karriär. Jag kan varmt rekommendera att ni alla tar er en närmare titt på detta trevliga album, speciellt ni som gillar den progressiva rocken och det som Steve Hackett gjort tidigare. Steve Hackett ser till att 2019 får en riktigt bra inledning.

HHHHHHH