Band:
Benoît David – lead vocals
Chris Squire – bass guitar, vocals, lead vocals on "The Man You Always Wanted Me To Be"
Steve Howe – guitars, vocals
Alan White – drums
Geoff Downes – keyboards
Discography:
Yes (1969)
Time and a Word (1970)
The Yes Album (1971)
Fragile (1971)
Close to the Edge (1972)
Tales from Topographic Oceans (1973)
Relayer (1974)
Going for the One (1977)
Tormato (1978)
Drama (1980)
90125 (1983)
Big Generator (1987)
Union (1991)
Talk (1994)
Keys to Ascension (studio & live) (1996)
Keys to Ascension 2 (studio & live) (1997)
Open Your Eyes (1997)
The Ladder (1999)
Magnification (2001)
Fly from Here (2011)
Guests:
Oliver Wakeman - additional keyboards on 2,6,9
Luís Jardim - percussion
Gerard Johnson - piano on 7
Info
Trevor Horn – producer, co-writer, backing vocals, additional keyboards
Mixed & engineered by Tim Weidner
Released 2011-07-01
Reviewed 2011-06-09
Links:
yesworld.com
myspace
frontiers
I alla fall en liten stund.
Föga överraskande är det progressiv rock vi möts av när vi slår på 'Fly From Here' och den totalt nästan 24 minuter långa första låten, uppdelad på 5 kapitel och ett intro - vilket spänner över sex spår - brillierar med högtonade gitarrer som lirar solo till ett relativt avslappnat tempo. Föga överraskande. Så har mer eller mindre alla Yes-skivor låtit, fast på olika sätt, och varför ändra ett vinnande koncept? Tja, de senaste årens lite mer experimentella album skulle ju kunna antyda att även detta svävade ut en aning från den etablerade ljudbilden, men här har Yes verkligen återvänt till hur de lät när de lät som bäst. Bandet har t.o.m. tagit tillbaka sin konstnären som målat deras klassiska omslag och det känns också mycket riktigt som en återgång till det som Yes gör bäst - spela konstig rockmusik på ett bra sätt.
Bandets nya sångare kommer direkt från ett coverband i Kanada (ja, ett coverband av Yes - vad annat?) och han påminner mig om Jon Anderson till en så stor grad att jag inte ens märkte att han var ny förrän jag tittade i albuminformationen. Visst kan man väl hävda att det inte finns allt för mycket sång att göra i Yes ändå, eftersom det mesta går ut på att göra konstiga gitarrslingor och keyboardbryggor - men det är en ganska orättvis generalisering med tanke på vilka duktiga sångare både Anderson och nye Benoît David är. Det är bara att lyssna på den här skivans första halva så inser man vilka kvalitéer som finns i den här rösten. Tyvärr tycker jag dock att skivan har mixats en aning konstigt. I början är sången väldigt högt mixad i förhållande till musiken, på andra halvan känns det precis tvärtom och sången drunknar lite i gitarrslingorna och melodierna.
För mig kommer Yes alltid att komma i en helig kvartett tillsammans med Boston, Rush och Elo - mästarna av progressiv rockmusik. Även om jag inte lyssnat överdrivet mycket på någon av banden har jag ända sedan jag föddes varit omringad av dem och lyssnat väldigt mycket på dem både frivilligt och ofrivilligt genom mina föräldrars skivsamling och även om det var ett tag sedan jag verkligen strömlyssnade på dem så är detta såvitt jag kan bedöma ett av dem bästa albumen som något av dem banden lyckats sätta ihop. Bristerna är i första hand då mixningen av sången och i övrigt kan jag inte hitta ens en melodislinga som klingar falskt. Än mindre en sångton eller instrumental sådan som inte gör sig bra. Det är helt enkelt ett album som låter lika bra som det bästa inte bara det här bandet har gjort utan som finns att välja på i hela den här genren.
Men...
Så börjar jag fundera. Är det inte lite för perfekt? Saknar det inte lite karaktär? Saknar det inte något som skriker "SE PÅ MIG!"? Saknas det inte en låt som sticker ut? Saknas det inte lite hit-känsla? Jo, det gör det. Men behöver man hit-känsla av ett band som spelar progressiv rock? Nja, det är väl frågan det. Samtidigt som jag inte kan hjälpa att dra mig till minnes låtar som Fly By Night (Rush), More Than A Feeling (Boston) och Living Thing (ELO). Men gjorde Yes någon jätte hit när det begav sig? Nja, det skulle väl vara Owner of a Lonely Heart då, i övrigt har det varit rätt ont med stora hit-doftande låtar från detta band. Och det är inte direkt som att det måste finnas hit-låtar. Jag menar... låtarna är bra, det behövs inte nödvändigtvis hit-låtar då. Och vad gör det att det inte kryllar av snabba eller narcisistiska låtar? Jag menar (återigen) - låtarna är bra!
Yes är ett klassiskt band. De har över 40 år som albumsläppande band att se tillbaka på. De har 19 skivor före denna att se tillbaka på. Och såvitt jag kan avgöra har de nog aldrig varit bättre! Ett album jag kan garantera att du kommer gilla om du gillar progressiv rockmusik. Yes? Ja, tack.
HHHHHHH
