Steve Hackett
Wolflight

Vargljus kallas den gode Steves senaste album, ett album vi fått vänta ett tag på eftersom Hacketts senaste studioalbum släpptes 2011 och var ett alldeles fantastiskt bra album. Nu kommer han med ett nytt där han på omslaget sitter och socialiserar med några vargar, tänk om de svenska glesbygdsjägarbögarna skulle se det – vargar som dödar allt som kommer i sin väg och så vidare. Visste ni förresten att det är vargarnas fel att glesbygdens service sakta dör? Det säger i alla fall vissa av dessa jägarbögar tänk vilket problem några hundra vilda hundar kan ställa till med – varför sjunger han om sådana och poserar med dem, jag som trodde Hackett var en schysst kille.

Musikaliskt är han en schysst kille, hans musik bjuder på progressiv rock som kryddas med influenser från orienten och andra typer av världsmusik. Steves vokala förmåga är också väldigt bra, passar låtmaterialet fint, dessutom har han lite kvinnlig sång bara för att göra det lite större och snyggare. Produktionen är också riktigt bra, låtmaterialet är varierat och innehåller mycket djup, drama och karaktär – ni som hörde senaste albumet bör nog känna igen er ganska mycket i vad som erbjuds på detta. Det är inte så att det är en kopia eller en nick tillbaka till Hacketts förflutna men man känner igen hans stil samtidigt som han tar ett steg framåt – han är duktig på den saken denne brittiske herre. Som vanligt innehåller hans alster ett helt gäng mycket kvalificerade musiker och vi får tio låtar som tar knappa timmen att ta sig igenom flera av dem är över sju minuter långa, den som köper specialutgåvan får två extra spår och en blu-rayskiva med en del intressant material.

Denna vargavänliga skiva (om den nu är det) bjuder på tio bra låtar, sköna melodier, snyggt målade ljudlandskap och en del andra superlativer som jag inte ens orkar skriva ner. Det är riktigt välgjort och fantastiskt fint genomfört – samtidigt ger det inte den där känslan av att man överraskas utan snarare en känsla av igenkänning och jag skulle vilja säga att det saknas lite nytänkande, det är inte så att det känns gammalt och uttjatat men den där aha-upplevelsen som gör en bra skiva lite mer speciellt och detta känns lite som en fristående uppföljare till Beyond the Shrouded Horizon och inte som ett helt nytt album. Nåväl, hur man än vrider och vänder på det så har vi ett riktigt bra album här, kanske inte det mest nyskapande Hackett gjort men fortfarande ett väldigt trevligt och bra album.

Bäst är nog titelspåret och Love Song to a Vampire som båda känns väldigt minnesvärda annars är det förvånansvärt få låtar som griper tag i mig, kanske för att det inte är lika bra som föregångaren – kanske är det av något annat skäl. Hursomhelst, för er som gillar Hackett, som gillar Genesis eller som bara gillar spännande progressiv rockmusik är detta album en riktig höjdare. Hursomhelst, det är ett album väl värt att titta närmare på om inte annat för att det är vargar på framsidan – jag gillar vargar, hoppas de äter upp lite jägare/varghatare när de inte poserar med musiker.

HHHHHHH