Kaipa
Sattyg

Kaipa bjuder denna gång på lite sattyg, låter inte det lovande? Omslaget känns väldigt likt bandets senaste alster Vittjar, det ser mer spännande ut denna gång och dessutom är titeln mer spännande. Bandet kompletterar dussinet album i och med detta och dessutom är det nu 2015 trettio år sedan debutalbumet såg dagens ljus. Dock kan man nog inte påstå att alltför mycket av bandet från debutalbumet är kvar idag, men bandets kreativa kraft Hans Lundin är fortfarande där och klinkar på sina tangenter och skriver sina låtar. Samma band som senast är det också, så hur mycket nytänkt får vi?

Egentligen inte speciellt mycket, jag tycker att det påminner väldigt mycket om bandets senaste alster stilistiskt. Det är progressiv rockmusik med inslag av folkmusik, lite jazz, fusion och diverse annat. Bra variation över albumets sju spår, och riktigt vass produktion, ljudbilden är grymt imponerande. Konstigt vore väl annars, med tanke på vad de gjort tidigare. Sångaren och sångerskan imponerar storligen, Aleena har en grymt imponerande stämma som förgyller låtarna lite extra. Det bjuds på oväntade drag och stor musikalisk variation, du lär inte enkelt tröttna på musiken och det kräver viss tid för att sätta sig in i det, det är inte musik man bara använder i bakgrunden utan musik man lyssnar mer noggrant till.

Riktigt bra är det, riktigt jävla bra musik. Det inleds med ett femton minuters epos, en våghalsig inledning, en våghalsig inledning som går hem, som bjuder in lyssnaren och griper tag i en. Det fortsätter sedan i samma oförutsägbara anda, samma spännande driv och samma oväntade vändningar när man börjat förvänta sig att höra allt på ett visst sätt. Solitt som vanligt. Det är bra som vanligt, och det är Kaipa som vanligt. Man kanske inte kan tröttna alltför mycket på deras musik eftersom den även om den låter stilistiskt lik vad som tidigare kommit från deras album. Det är fortfarande inte samma känsla jag fick när jag hörde Keyholder i början på 2000-talet, kanske är det för att jag hört bandet ett antal album nu, kanske behöver de fräscha upp och inte bara putsa på sin ljudbild? Hursomhelst så är det ett album som knappast kan gå fel för den som gillar den progressiva rockgenren, det är ett album som har det mesta.

Jag tycker att det inledande spåret är det bästa, det är det fräschaste, det våghalsigaste och det mest spännande, det är bandets enda riktiga sattyg på detta album, enda gången de överraskar lite. Efter inledningen känner man igen sig och även om bandet har överraskande idéer och bjuder på oväntade musikaliska grepp i låtarna så känner man igen det alltför väl och därför känns det samtidigt inte lite spännande som tidigare. Sattyg är bra, fans av Kaipa lär finna det oerhört intressant och fans av progressiv rock kommer också att hylla det. Som recensent tycker jag dock att det påminner lite för mycket om vad bandet gjort tidigare för att jag ska kunna ge den något av våra högsta betyg.

HHHHHHH