Lonely Robot
Under Stars

John Mitchell är tillbaka med del tre i trilogin om den ensamma roboten eller astronauten som betraktar världen på sitt eget sätt. Första delen kom 2015 och borde ha slagit ner som en bomb som krossade nästan allt i den progressiva världen, sedan kom del två 2017 och bjöd återigen på förkrossande fantastisk progressiv rockmusik av en kvalité som sällan skådas. Del tre kallas Under Stars och denna gång tittar roboten lite på dagens unga och besattheten vid självbekräftelsen via sociala medier som går utöver förståelsen om vad som faktiskt händer – något som oroar Mitchell. Man kan ju tycka att han borde bekräftas en sjuhelvetes massa på sociala medier efter sina första två album och nu denna avslutning där vi åter får möta den ensamma roboten.

Man känner igen stilen från tidigare men inte så att det blir en repetition, det är lite annorlunda och mest kanske det känns igen på åttiotalsinspirerade synthinslag och sådant men också på hur albumet tar sig framåt. Så fans vill känna igen det men det är definitivt inte utan fräscha perspektiv om man säger så. Produktionen är lysande, detsamma kan sägas om sånginsatsen och Mitchells gitarrlir är förträffligt precis som tidigare, få gitarrister kan skapa bra gitarrsolon och ännu färre skapar sådana man faktiskt vill höra, Mitchell är en av dessa få. Han har dessutom en förmåga att förmedla känslor genom sin musik som väldigt få besitter, och han kan variera sig på ett sätt som få och ändå kännas välbekant. Detta album visar upp alla dessa kvalitéer och mer, dessutom tycker jag att man kan nämna bra trummande från Blundell och så får vi lite bredare basljud genom att Steve Vantis hoppar in och spelar på fem av låtarna.

Under Stars är ett äventyr av svårslagen karaktär, vi ser allt från den ensamma astronautens perspektiv och det tar inte lång tid innan man lever sig in i äventyret och rycks med i vad som berättas. Mitchell har återigen lyckats sätta samman ett album som tar oss till platser få band kan ta oss och jag är starkt imponerad av väldigt mycket. Det känns som ett snyggt avslutande kapitel och kan påstås vara av samma kvalité som de föregående två albumen med riktigt trevlig och bra musik. Det är få gånger man får lyssna på så här fina album och det är svårt att egentligen hitta något att klaga på här – jag tycker att det är ett riktigt starkt album och skulle inte förvånas alltför mycket om det liksom de föregående i framtiden ses som progressiva klassiker, Mitchell kan nog vara mycket #proud över sitt senaste alster.

Många bra låtar får vi men jag tycker nog främst att inslagen av refrängen från låten Lonely Robot vi hörde på första albumet och som vi får höra i lite olika karaktär på de två efterföljarna, denna gång i avslutande spåret An Ending är ett av de mer minnesvärda inslagen. Bästa låten är väl balladen How Bright is the Sun? En kanske inte alltför svårbesvarad fråga men som låt betraktad är den musikalisk magi och sätter på något sätt fingret på Lonely Robot, det känns nämligen som det spår som också bäst länkar samman detta album med de två tidigare – lite av en röd tråd för Lonely Robot. Och när sedan de sista tonerna av An Ending sakta ebbat ut kan jag konstatera att solen är väldigt ljusstark och att man behöver solglasögon för att klara av den stjärnglans Mitchell kan visa upp. Under Stars är en utmärkt avslutning på trilogin och ännu ett fantastiskt fint album från Lonely Robot.

HHHHHHH