Kino
Radio Voltaire

Kino har varit tysta i tretton år, ända sedan debutalbumet Picture som släpptes 2005. Nu bryter de dock tystnaden med en radiokanal som huvudman Mitchell tror att många skulle vilja ha, om ni inte förstår vad han menar får ni väl läsa på om Voltaire. Vi ska väl konstatera att Kino inte direkt jobbat med detta album under tretton år, Mitchells ursprungliga plan var del tre i Lonely Robot-sagan men han fick föreslaget att det kanske var lite tidigt och fick förslaget om Kino från InsideOut. Så Mitchell surrade med Pete Trewavas som var med på första albumet och vips blev den idén till. De satte samman lite låtar och spelade in musiken under andra halvan av förra året, resultatet har vi nu – ett album med flott skivomslag och ett gäng flotta låtar.

Inleder gör Mitchell och Kino med titelspåret Radio Voltaire och den som känner framförallt Mitchells andra verk men också Kinos första alster kommer att känna igen det – det bär spår av allt Mitchell gjort tidigare men också förstås med lite inslag av Marillions stilistik. Mest kommer jag att tänka lite på Lonely Robot och It Bites men det kan väl bäst beskrivas lite som en blandning av vad Mitchell gjort med andra band. Väldigt vass produktion och förstås riktigt vass sång som det brukar vara när Mitchell är inblandad. Poppig progressiv rockmusik med hygglig variation och många lugna låtar med riktigt snygg känsla är vad vi erbjuds, elva spår och 56 minuters speltid vilket känns ganska lagom för detta album.

Nyskapande kanske det inte är då det känns som att det blir lite av ett hopkok av vad Mitchell tidigare gjort så det känns inte riktigt så fräscht som jag hade hoppats. Det ska dock påpekas att Mitchells musik alltid är fräsch och intressant och det gäller även detta album som jag tycker är ett väldigt trevligt album. Inledande titelspåret, tredje spåret Idlewild och avslutande The Silent Fighter Pilot är en trio riktigt trevliga spår som jag verkligen gillar på detta album. Men jag skulle vilja påstå att det är ett album utan svagheter och att det är väldigt tilltalande, ett album som Mitchells fans kommer att uppskatta och detsamma gäller för Trewavas fans och de som gillade Kinos första album. Alla fans som väntat på album nummer två för Kino får definitivt ett mycket trevligt album att lyssna på.

Oerhört fint album, jag får väl avrunda denna recension med att konstatera att Kino bjuder oss på ett starkt album med vassa låtar som man gärna kan lyssna på om och om igen. Det blir kanske lite för mycket som man kan förvänta sig om man lyssnar på allt Mitchell gjort men samtidigt får man ju då precis vad man vill ha. Därför kan jag varmt rekommendera att ni tar er en närmare titt på detta mycket fina album, det känns definitivt som ett album det kan vara väl värt att införskaffa sig en vinylskiva av. Definitivt musik jag inte har något emot att höra i min radio.

HHHHHHH