Lonely Robot
The Big Dream

Precis som rösten i inledningen av detta album har jag också undrat över det här med hur det skulle vara att somna och aldrig vakna igen. Om ingentinget som pågår i en drömlös sömn från det att vi somnat till vi vaknat igen, först är vi borta och sedan där igen. Tänk då om du vaknar på en planet och några människoliknande varelser med djurhuvuden står och tittar ner på dig, det är en lite märklig tanke. Så tänker sig John Mitchell uppvaknandet för sin astronautprotagonist i andra delen i vad han tänker sig som en trilogi under etiketten Lonely Robot. Och han påstår sig dessutom inte vara begränsad av vad som kommit före, en utomstående granskare kommer dock ställa frågan om han ändå inte är lite styrd av vad som kom före eftersom The Big Dream på många sätt kopierar sin föregångare Please Come Home. Å andra sidan finns det definitivt sämre album att apa efter, och det är ju dessutom sitt eget verk han imiterar.

Progressiv poppig rockmusik är den enkla beskrivningen, inledande prologen för tankarna till science fiction med sin mystiska känsla och sedan en väldigt intressant talarröst som presenterar huvudidén bakom albumet – kanske inspirerad av tanken kring kryogenisk sömn som ofta förekommer i science fiction genren. Det börjar mystiskt men tar sedan fart och Awakenings känns på många sätt som God Vs Man gjorde på förra albumet: som ett kraftfullt avbrott efter introduktionen, Prologue denna gång och Airlock förra gången. Givetvis är inte allt efterapat från föregångaren, det här albumet är lite mer jordnära och dramatiken är lite mer i form av sådant som pågår i tankarna än den resa genom rymden som senaste albumet var. Dock går det knappast att missta sig på att det handlar om Lonely Robot för den som hört föregångaren.

Initialt var jag ändå lite besviken på att det inte tog ett längre avstamp från föregångaren, att man kan höra så tydligt varifrån det kommer och att The Big Dream faktiskt är lite förutsägbar. Dock är det ett album som växer och även om jag saknar de där riktigt starka superhitsen som förra albumet bjöd på, typ Why do We Stay? och tidigare nämnda God Vs Man, tycker jag att det som helhet är ett bättre album än föregångaren. Det känns som att allt levereras med större självklarhet och pondus, det finns absolut inga svagheter och atmosfären är alldeles lysande – albumet är alldeles lysande och egentligen är det väl att han inte riktigt frigör sig från sitt förflutna och bygger musik som verkligen överraskar som gör att Mitchell återigen går miste om det absolut högsta betyget.

Att Lonely Robot har bjudit på årets hittills bästa album kan inte debatteras, men visst Ayreon släpper sitt nya samma dag och det har jag inte riktigt hunnit sätta mig in i men så här långt regerar Mitchell och hans ensamma robot. På tal om den ensamma roboten måste jag ju nämna att vi får höra ”please come home lonely robot…” igen, denna gång i talad form i ett stycke av det episka titelspåret och om jag ska försöka mig på ett favoritspår på albumet blir det kanske just titelspåret eller Everglow, men ofta tänker jag av någon underlig anledning på Are We Copies? från förra albumet. Men med det skrivet kan jag ändå bara lyfta på hatten och buga, Mitchell fortsätter att bjuda oss på musikaliska fantastikaliteter.

HHHHHHH