Frost*
Falling Satellites

Detta frostiga band höll på att hamna i papperskorgen tillsammans med ett helt gäng andra album som passerat min gräns för tid sedan skivsläppet som gör att jag slänger ut dem ur min spellista och troligen aldrig kommer att lyssna på det. Men eftersom jag är en stor fan av John Mitchell kunde jag inte bara slänga albumet utan att först lyssna på det eftersom allt Mitchell deltar i brukar vara lyckat. Nu är förstås inte Frost* Mitchells projekt utan Jem Godfreys men tillsammans med Godfrey är Mitchell den som varit med hela tiden. Hursomhelst, jag bara var tvungen att ge detta en chans trots att mycket som etiketteras som progressiv rock allt som oftast inte är speciellt progressiv utan mer av en återupprepning av vad som redan gjorts. Frost* är dock tack och lov ett undantag till denna regel.

Det här är progressivt på riktigt, oförutsägbart och varierat. Det är fyndigt, poppigt, hårt, rockigt, spännande, dramatiskt, det är progressivt och fantasifullt. Grym produktion och riktigt vassa framträdanden, det är ett album som bjuder på mycket av det vi saknat från en genre som med ett par lysande undantag är ganska fantasilös. Labyrinten på framsidan är betydligt enklare än den på albumet och det är kanske inte ett som griper tag i en vid första genomspelningen även om det finns en del som fångar intresset direkt, som kluriga spåret Towerblock men också riktigt poppiga Lights Out som är en snygg ballad som definitivt fångar ens intresse.

Fallande satelliter borde egentligen inte vara något att föredra men när det låter så här så kan Jorden gärna få bombarderas av fallande satelliter och om mänskligheten stryker med så skulle inte jag sörja. Ett av årets definitivt vassaste alster, inte bara ur den kreativa och originella synvinkeln, låtarna är riktigt bra och det kan faktiskt kanske vara något av det vassaste Mitchell hörts på – nu ska vi dock tillägga att jag inte hört bandets hyllade debut Milliontown som många referenser beskriver som lysande men även om den är bättre än detta album så finns det ingen som helst anledning att inte införskaffa detta album.

Mer långrandig än så behöver jag inte bli i mitt skrivande om detta finfina album som definitivt kommer att finnas på min topplista över år 2016, en av få album detta år som förtjänar ett betyg högre än fem och ett nytt hopp för den progressiva musiken. Tack Godfrey och Mitchell för att ni visar att progressiv rock fortfarande kan vara progressiv, ni är ganska ensamma om den saken.

HHHHHHH