White Widdow
Victory

Australiens White Widdow är tillbaka med ett nytt album, det femte albumet i deras karriär som sträcker sig tillbaka till 2010 då deras hyllade debut såg dagens ljus. Vi har skrivit om dem ett antal gånger nu, detta är fjärde albumet jag recenserar och det tredje som får samma betyg. Och som brukligt har de väl inte ett alltför imponerande skivomslag men det är som vanligt innehållet som ska recenseras och det kan väl påstås hålla mer eller mindre precis samma kvalité som föregångaren och som det mesta jag hört från bandet, 2014-års Crossfire var en schysst omväxling men i övrigt har de bjudit på solida men inte alltför spännande album.

Victory bjuder på tio låtar, precis som de tre föregående albumen, Tio klämkäcka AOR-låtar med distinkta refränger, en hel del keys och så vidare – sådant som man brukar få när man lyssnar på något som brukar betecknas som AOR eller melodiös rock. Hyfsad energi, hyfsad sångare, inget som sticker ut och det känns inte direkt som att de bryter någon ny mark jämfört med vad de gjort tidigare, den som hört deras tidigare alster kommer att känna igen detta. Speltiden är för övrigt 40 minuter vilket känns som en ganska lagom speltid för ett album i denna stil – originalitet är inte deras grej kanske man också ska påvisa.

Solitt album med trevliga låtar, hyfsat medryckande och så vidare. Inga svaga låtar, inga överdrivna brister, det är ett trevligt album. Men det är inte ett grymt album, det har inget som verkligen fångar mig och förutom en del snyggare inslag så blir det mest ett album i mängden. Ni som gillat bandets tidigare album kommer med allra största sannolikhet även tycka om detta album. Dock är jag inte lika säker på att det kommer att göra något större avtryck i musikhistorien.

Med det skrivet kan jag bara konstatera att om du uppskattat vad White Widdow gjort tidigare kommer du att uppskatta även detta. Samma sak gäller om du gillar AOR av alla de slag och inte har några större önskemål om fräcka, fräscha idéer, det är ett solitt och ett bra album. Man kan väl påstå att White Widdow låter ungefär som de alltid gjort, de gör sin grej helt enkelt.

HHHHHHH