Recension Big Life

Stort liv, eller kanske storliv, det är i alla fall vad detta band kallar sig. Ett band som innefattar gitarrvirtuosen och producenten Steve Newman som har massor av erfarenhet från den melodiösa rockvärlden med bland annat åtta album under sitt eget efternamn samt som producent för ett flertal band. Det innefattar också sångaren Mark Thompson-Smith som nog är mest känd för sin tid i Praying Mantis, samma band som också en gång innehöll Uriah Heeps nuvarande sångare Bernie Shaw men det är ett helt annat ämne. Om bandets skivomslag är på något sätt skvallrande bör det vara en skön stämning och en klockren produktion på denna skiva, vilket förstås både bandnamnet och namnen på bandets medlemmar också borde indikera.

Musikaliskt kan jag inte direkt säga att denna skiva överraskade mig med sin melodiösa rock, AOR som vissa skulle kalla det. Fantastiskt producerat med en glasklar ljudbild där allt har sin plats och i precis de doser som låtskrivandet bör ha föreskrivit, det är klockrena refränger som gjorts för att etsa sig fast i ditt medvetande med omedelbar verkan. Sångaren har den där klara, rena och högtonade röst som så ofta förekommer i just den här typen av musik, det är tolv spår enligt låtlistan men min promo har ett spår till som avslutar skivan men det är inte namngivet eller utskrivet. Skivan är ungefär en timme lång där alla låtar är i spannet mellan fyra och sex minuter.

Jag nämnde inte trummisen i bandet vid namn tidigare men han heter Rob McEwen som enligt skivbolaget är en fantastisk trummis, och det kan han mycket väl vara, på denna skiva gör han i alla fall jobbet väl, jag tänkte jag nämner väl även honom i texten så att jag får med hela trion vid namn när jag ändå nämnt de andra två. På tal om kvalitéer så tycker jag att det som absolut främst talar för detta band är sångaren Mark Thompson-Smith, han sjunger fantastiskt bra och lyfter på egen han det mesta av materialet och vissa låtar till högre höjder till och med. Problemet är dock för mig att låtarna på det stora hela inte är fantastiska, snarare känns det mesta av det ganska slätstruket och genretypiskt rakt av utan att ha någonsomhelst karaktär och jag måste säga att jag känner när jag lyssnar på detta att det är lite av ett slöseri med talang. Av produktion och framförallt kvalitén i de bästa spåren att döma finns det så mycket mer där och jag vet inte varför det inte kommer fram i de flesta av spåren, inte så att de spåren är dåliga men de är heller inte speciellt anmärkningsvärda i positiv bemärkelse heller.

Jag tycker att jag känner redan i inledande Dying Day vartåt det barkar och även om jag hoppas på bättring kan jag inte skaka den där känslan av att de kanske bara är nöjda med att få ut en skiva i hyllorna. Spår sex Feel Alive har en del passager, speciellt bryggan, som är riktigt bra men sedan tappar den helt i andra partier och refrängen är skitdålig, bra vers och uppbyggnad inför refrängen och sedan skräp, varför? Ja, fråga inte mig, jag har inte skrivit låten. Lyckligtvis blir besvikelsen från det spåret inte så lång eftersom efterföljande Deep Water är riktigt bra där faktiskt alla partier faller väl på plats.

Efter det sjunde spåret får jag faktiskt hopp eftersom även efterföljande At the End of the Rainbow är riktigt, riktigt bra. Det är en låt som är så som jag önskar att låtarna ska vara i den här genren, med bra refräng och ett flöde som varar låten igenom, den känns inte så forcerad som många sämre låtar i genren och vissa låtar på denna skiva gör. Men sedan är det tillbaka till någon form av tomgång med de efterföljande spåren som inte gör någon glad skulle jag tro. Det tar sig till det sista listade spåret som heter Nothing Without You och är rätt bra faktiskt.

De sparar dock det bästa till sist så den som väntar på något gott får vänta femtiosju minuter anser Big Life eftersom det icke namngivna spåret som jag har på min promoskiva är en fantastisk melodiös rocklåt med grymt flöde och tempo från start och ända in i kaklet som är strax över fyra minuter senare så efter en timme musik har man åtminstone fått fyra fantastiska minuter, vilket alltid är något, samtidigt har man dock fått över femtio minuter av tomgång vilket förstås inte är lika fantastiskt.

Jag skulle vilja säga att ungefär momsen du betalar för den här skivan är egentligen är det som är värt att betala för så om man bara skulle betala för vad man anser är bra skulle detta band bli 100% bestulet av vår trevliga svenska stat och dess helt idiotiska, omständliga och dyra skattesystem. Nu fungerar förstås inte den saken även om det går att köpa spår enskilt i någon av de omständliga sidor på internet som säljer sådant.

Jag rekommenderar trots att 75% inte är så fantastiskt att den som gillar AOR eller melodiös rock köper denna skiva i sin fysiska form eftersom man då också får ett snyggt skivomslag att titta på medan man lyssnar på de riktigt bra spåren. Men ärligt talat måste jag säga att Big Lifes debut känns mest som förlorade möjligheter och bortkastad potential, Bad Habit är ett band som börjar på B och har musik som är ganska lik med den skillnad att deras musik inte går på tomgång så de känns som ett bättre alternativ om du nu ville ha ett tips.

Märkligt vad det var svårt att komma till avslut med denna recension, slut!

HHHHHHH

Big Life s/t

Big Life
s/t