White Widdow
Crossfire

Australienska White Widdow är tillbaka med ett nytt album, ett som tar oss in i korselden. Det låter mer intressant än deras senaste serenad som i ärlighetens namn inte imponerade överdrivet mycket trots att pressinfon som medföljde detta album påstod att recensenter var väldigt positiva. Inte för att de var dåliga senast men det var ett högst ordinärt och alldeles för nostalgidrypande album för att jag skulle orka bry mig alltför mycket. Men det har gått en tid sedan senast det begav sig och en av bandets tidigare medlemmar har valt att dra sig tillbaka från musiken och den tidigare trumslagaren har kilat vidare, alltså avlidit så bandet har drabbats av tragedi sedan sist men trots det återvänder nu bröderna Millis och gitarrist Almanzi med ett förnyat, band och kanske även förnyad energi.

De har väl inte direkt förändrats sedan sist, det är fortfarande AOR med en nostalgisk infallsvinkel, musiken andas ganska mycket åttiotal. Dock har de en lite fräschare ljudbild än senast och med det höga tempot känns det som att bandet för första gången sedan jag först hörde dem nått en ljudbild som gör att de känns relativt intressanta. De har lyckats fräscha upp något gammalt och nostalgiskt och få det att kännas ”up-to-date” som de säger. Bra tempo och hyfsat stor variation över albumets tio spår och speltiden hålls på mattan då de väljer att avsluta efter rimliga 43 minuter. De har en kompetent sångare som passar låtarna bra och det känns som ett kvalitativt producerat album av ett kompetent band.

Men det är inte bara kvalitativt producerat, det är också ett bra album. Jag gillar det, mycket mer än deras senaste ganska ointressanta serenad av likgiltighet. Kanske är det nytt blod som friskar upp dem, samtidigt tror jag nog att albumet redan var färdigskrivet innan förändringarna som skedde 2013 inträffade. Det är faktiskt en bra karaktärsuppvisning från bandet att inte låta sig nedslås av ganska stora motgångar. White Widdows bästa album hittills känns inte direkt som stora ord att ta till med tanke på att det är första gången de verkligen tilltalar med sin nostalgiska AOR som kanske inte direkt avviker särskilt mycket från mallen men som ändå känns fräsch och underhållande. Jag gillar det, det är ett väldigt underhållande album och jag tror att det är något som kan vara värt att kolla upp för den som gillar genren, speciellt om du gillar AOR med lite mer driv och fart.

Bäst är nog inledande Caught in the Crossfire och åttonde spåret Born to be a Rebel, även om jag ganska mycket betvivlar deras rebelliska sida då det musikaliska inte uppvisar speciellt mycket av den varan. Men även om det inte är speciellt rebelliskt finns det massor av positiva sidor av detta album och det är riktigt underhållande att lyssna på. Energisk nostalgiosande AOR när den är som bäst, det visar sig att australier kan mer än bara grilla räkor.

HHHHHHH