Band:
Vocals - Jules Millis
Guitar - Enzo Almanzi
Bass - Trent Wilson
Keyboards - Xavier Millis
Drums - Jim Naish
Discography:
White Widdow (2010)
Guests:
Info
Recorded at Solid State Studios in Melbourne Australia
Mixed and Mastered by Pelle Saether (Grand Design) at Studio Underground in Sweden.
Released 2011-09-23
Reviewed 2011-09-20
Links:
whitewiddow.com.au
myspace
aorheaven
White Widdow som är en australisk sorts Cannabis framtagen av en australisk odlare, vann någon Cannabisutmärkelse 1995 vilket för mig känns som något ganska konstigt att man har utmärkelser inom då produktens användande som narkotiskt preparat är förbjudet i många länder. Jag struntar dock i rusprodukter och konstaterar att det australiska bandet White Widdow har valt ett namn som är rätt korkat, det tyckte jag dock redan innan jag noterade att namnet är liktydigt med en narkotisk växt. Dessa rusframkallande typer spelar AOR, med mycket framträdande keyboards och i övrigt ett ganska klassiskt typsnitt av genren, lite tillbaka mot åttiotalet och band som Starship men också mer typiska AOR band typ Toto eller många av sina kollegor på AOR Heaven. Hyfsat snyggt skivomslag har de lyckats få till i alla fall på detta album som innefattar ungefär 45 minuter musik fördelat på tio spår. Produktionen är som brukligt riktigt bra med en ljudbild lika glasklar som ett modernt kontorskomplex i någon miljonstad på vårt klot.
Det är omöjligt att inte gilla White Widdows musik är det första jag kan konstatera men är det så bra att det också står på en nivå över alla dessa andra album som är omöjliga att ogilla som släppts i år? Jag har tänkt länge och väl på det svaret och med viss tvekan blir svaret ändå till sist nej, deras musik är jättebra, medryckande och så vidare men den saknar det där lilla, lilla extra som gör ett bra album riktigt bra. Vad det beror på har jag svårt att säga men en anledning jag kan se är att det inte finns något sådant där glasklart hitspår som bara fångar dig som lyssnare, alla spår är bra men inget är sådär magiskt som ett riktigt hitspår kan vara.
Albumet är nog inte tillräckligt minnesvärt, spåren är kul att lyssna på men när albumet tystnar efter att det spelats finns inget återstående intryck mer än: ”det var ett bra album” samtidigt som musiken har blåst bort ur ditt huvud när det är slut. Jag tycker mest faktiskt att White Widdow känns som ännu ett av de här banden, Newman, Big Life, Work of Art, China, Grand Design och så vidare, som inte förmår att ta fram det sista lilla extra som gör att de står ut över resten av de många banden i en överbefolkad musikgenre där den mesta musiken som görs är väldigt bra.
Så, om ni gillade deras debutalbum kommer ni gilla detta och om ni gillar att lyssna på AOR musik bör ni kolla upp detta, men om ni inte hört deras debutalbum och redan har en ansenlig samling med album i denna genre känns den faktiskt ganska onödig. Helt enkelt ett bra album med väldigt bra musik som inte gör något större intryck på mig och som inte kommer att finnas på någon av mina topplistor när jag sammanfattar 2011.
HHHHHHH
