Sweet Creature
The Devil Knows My Name

Djävulen kan namnet på Martin Sweet som till vardags är gitarrist i bandet Crashdiet. Han släpper nu sitt debutalbum under namnet Sweet Creature som är ett en kvartett av kompetenta musiker som vi hört i andra band i samma genre. Det sägs i promomaterialet att Sweet har en uppsjö demolåtar som inte nödvändigtvis passar in i Crashdiet och att det är därför detta projekt kommit till. Det låter ju logiskt med tanke på att det ofta är av den anledningen nya projekt dyker upp, det är bara det att för ett otränat öra tror jag att det är hyfsat svårt att se någon större skillnad på Sweet Creature och Crashdiet – och många andra liknande band för den delen.

Sleaze brukar musik som denna kallas, ganska melodiös hårdrock med klara och tydliga, medryckande refränger och en produktion med mycket driv. Det är egentligen inga konstigheter vi bjuds på klassisk hårdrock med känsla av åttiotal och kanske ett visst mått av melankoli. Ett kompetent album med en lagom lång speltid och så vidare, ett album som definitivt kommer att tilltala fansen i denna genre.

Synd bara att det inte känns direkt speciellt, vi har hört det förr och Sweet Creature bjuder inte direkt på några uppenbarelser eller omstrukturerande överraskningar. Sweet som sångare låter i stort sett som vilket annan sångare som helst i genren och låtarna kunde ha kommit från en uppsjö av olika band, det är helt enkelt lite för idélöst och fantasilöst för att verkligen sticka ut. Därmed inte sagt att det är ett dåligt album, jag tycker att det håller bra klass och kommer som sagt tilltala den tilltänkta publiken.

Inledande Not Like Others är väl bäst på albumet som kanske har lite för många nästan identiska låtar för att verkigen glänsa. Även Purpose in Life kan få ett omnämnande, det är också en skön låt på ett i stort rätt skönt album som dock kanske inte kommer att skriva in sig i några historieböcker - The Devil Knows My Name är helt enkelt ett bra album som jag dock lär glömma ganska snabbt.

HHHHHHH