Crazy Lixx
Riot Avenue

Det var inte ens fem år sedan Crazy Lixx uppträdde på Swedish Metal Expo i Stockholm och stolt berättade för publiken att de fått skivkontrakt. Senare samma höst släpptes så bandets debutalbum under namnet ’Loud Minority’ och mitt i en ebbande svensk glamvåg var det kanske med ett nödrop som de lyckades haka på tåget, därför att nu kommer bandets tredje fullängdare och denna gång, precis som senast, hittar vi dem på Europas största skivbolag för utdaterad hårdrock som fortfarande är populär (Frontiers Records) och albumet ’Riot Avenue’ väntas nu bli bandets stora genombrott.

Debutalbumet fick blandade recensioner här på Hallowed med ett betyg stabilt på godkänt och ett annat stabilt på underkänt. Sedan dess måste jag säga att jag över huvud taget inte märkt att bandet fortsatt spela så det var med viss överraskning jag tog emot bandets tredje album och efter att ha spelat igenom skivan dryga tiotalet gånger kan jag konstatera att nog har bandet allt utvecklats en hel del, men det känns fortfarande inte som att de bryter någon mark med ’Riot Avenue’.

’Riot Avenue’ har några riktigt medryckande, fartfyllda och sköna låtar som du gärna spelar igenom både en och två gånger men albumet känns samtidigt både långt och sett på helheten ganska repetitivt och likadant under stora delar. Skivan är ändå ”bara” drygt 46 ½ minut långt och elva spår stor, men jag upplever det som att flera av låtarna är stöpta efter samma form och ljudbilden känns inte överdrivet spännande heller. Jag tycker absolut att låtar som Fire It Up, In The Night och Church Of Rock gör skivan roligare och mer spännande men det tänder ändå aldrig till så mycket att det stannar på topp. Istället känner jag att Crazy Lixx gör ganska mycket samma sak hela tiden och det räcker återigen till att sätta dem stabilt på godkänt, men inte så mycket mer.

Musiken de spelar är ”klassisk” sleaze eller glamrock enligt mallen skrikigt, glammigt och rock ’n’ roll hela vägen. Sångaren Danny sjunger skitigt och skrikigt med en röst som hämtad ur en sopcontainer. Det betyder dock inte att Danny sjunger uselt, han kan hålla ut tonen ordentligt och dra på refrängerna så att tjejers trosor automatiskt faller till golvet genom de korta kjolarna, men så värst vackert kan jag inte kalla det. Gitarrerna spelar mest rytm och rock ’n’ roll-riff utan att ta till allt för många vågade vrålande gitarrsolon, även om det blir några här och var ändå. Inget instrument känns riktigt benäget att ta över musiken och leda musiken. Det mesta känns istället ganska oinspirerat och trött – som att bandet hade ambitionen att göra något riktigt ordentligt, men sedan inte orkade fullgöra det utan bara avslutade det material som de hade så fort som möjligt när de började bli klara. Jag tycker verkligen att det känns som om någonting saknas.

Saknas gör i alla fall Loke Rivano, bandets bassist, som efter inspelningen av albumet har hoppat av bandet. Samma sak gäller Joey Cirera, trumisen. Saknas gör också det där riktiga ljudet, ljudkvalitén är inte fantastisk och produktionen känns i allmänhet billigare och skitigare än vad som vore riktigt bra för bandet – ljudkvalité bygger slagkraftighet och slagkraftighet är precis vad detta album saknar. Dessutom saknas variation och bredd på materialet. Flera låtar är bra men det blir lite för mycket samma sak genom albumet. Däremot saknas inte melodier, energi och vilja. Crazy Lixx vill, kanske lite mer än de klarar av, och det hela hamnar därför vart?

Jo, stabilt på godkänt. Men det är också allt. En bra skiva, men inte fantastisk. Precis som tidigare.