Recension Mama Kin - In the City 2009

Mama Kin låter inte allt för olikt ett modernt Kiss. Sångaren Ward låter som Gene Simmons och den glammiga rocken saknar egentligen bara smink innan det är en praktfull Kisskopia. Kasta på lite av Mötley Crües attityd, lite av Aerosmiths banalitet (bandnamnet Mama Kin är för övrigt även namnet på en Aerosmithlåt, om ni inte redan visste det) och avsluta med lite Thin Lizzy-gung så är det en fullfjädrad Mama Kin vi hör. Har ni ingen riktig koll på hur det låter så ska jag försöka reda ut det åt er nedan, vänta bara!

Kiss, Kiss och åter Kiss är det i alla fall som dominerar, i skivinformationen vi journalister får avslutar man (bandet, bolaget eller promotorn, jag har ingen aning vem som skrivit det) t.o.m. med att skriva ”This album is like a GREAT BIG KISS for everyone who miss the good ’ol days when Paul, Gene, Ace & Mr Criss were everything!!!” För er som inte är tillräckligt bekanta med det engelska språket för att förstå vad den meningen innebär kan vi översätta det med tre ord: Mama Kin älskar Kiss! Och de dedikerar helt klart sitt låtskrivande till att hylla dem. In the City och Mrs Operator skulle mycket väl ha kunnat finnas med på en Best-of-Kiss-skiva och inledande Badge and Gun låter precis som Detroit Rock City i en remixad 2000-tals version. Higher and Higher får mig att tänka på en av Kiss tidiga skivor och första singeln Superman påminner mer om 80-talets Kiss, men Kiss är det likväl.

Det är lite underligt att man väljer att göra en skiva som denna, men ju mer jag tänker på det, desto mer logiskt är det. Kiss börjar komma upp sig ordentligt i åren och de behöver helt klart någon som bär vidare sminket, kläderna och rörelsen även när de inte är krya nog att dra iväg sin simpla rock på egen hand. För där kan verkligen Mama Kin bidra med en hjälpande hand.

Mama Kin spelar party rock ’n’ roll, de spelar enkelt – och det vet dem om – men det är precis vad dem vill. De vill ha låtar som är enkla att sjunga med i och memorera, gitarrslingor som är lätta att nynna på, men som låter lite flashiga, trots att de egentligen är lika enkla att spela som att nynna på The Final Countdown. Tempot är lite halvsnabbt, lagom snabbt för att inte vara mid-tempo segt, men inte tillräckligt snabba för att inte vara det. Men det som får riktigt mycket stryk är cymbalerna, i låt efter låt klingar det så mycket från symbalerna att trumpinnarna lär göra mer nytta som tandpetare efter varje låt än som trumpinnar. Kobjällran får sig också en genomkörare på slutet och min enda gissning till varför är att de förmodligen i hemlighet älskar Blue Öyster Cult – Kobjällrans arvsbärare inom hårdrocken.

För att summera Mama Kins identitet kan vi säga att Mama Kin förmodligen är den bästa kopian på Kiss som skriver egna låter som jag hört. Det är också ett av de bästa band jag hört som lever kvar i glamrockens tider. Betydligt mycket bättre än alla de band som försöker låta precis som Skid Row och Mötley Crüe – men receptet tror jag i ärlighetens namn inte beror på att de plagierat ”rätt” band – Mama Kin är helt enkelt lite bättre än de flesta av dem band som bara försöker leka 80-tal. För även om Kiss skiner igenom i varenda låt på ’In the City’ känns det som om Mama Kin åtminstone kan bära fram sin egen musik med musiken utan att förlita sig helhjärtat på en image eller attityd. Jag älskar inte vad jag hör, men att det är en trevlig skiva att lyssna på tänker jag inte sticka under stol med. Det finns hur mycket som helst som är fel med Mama Kin, hur mycket som helst som de förmodligen hade klarat sig lika bra, eller bättre, utan. Men ’In the City’ är en helt okej skiva som absolut håller för det den är gjord för: Champagne chicks och rock ’n’ roll!

HHHHHHH