Crashdiet
The Savage Playground

De iögonfallande svenskarna som utgör Crashdiet har haft en historia med lika mycket framgång som tragik. Det känns som att de ständigt lär bli påminda om sin f.d. frontfigur Dave Lepards död, hur mycket de än försöker komma ifrån detta och önska att det aldrig hänt men utan att förringa den personliga tragedin för alla Daves vänner och familj så tror jag ändå att det varit stärkande för bandet att behöva ta sig igenom det. Det här är sjunde året och tredje albumet sedan Lepard och bandet har under denna tid lyckats etablera sig som ett nytt band och bevisat att de inte behöver Lepard för att endera skriva eller göra bra musik. Denna gång är dessutom Frontiers Records med och backar bandet, ett skivbolag som gjort sig kända för att backa allt som låter hämtat från urminnes tider eller består av musiker äldre än big bang, men så är faktiskt inte fallet med Crashdiet - de låter fräscha och intressanta trots att de inte lämnat sin uppenbara plats i sleazerocken.

'The Savage Playground' är en nästan timmeslång skiva med modern sleaze och den har tretton låtar som på samma gång som de har sleazens grundrecept tar ett steg framåt och gör något som i allra högsta grad låter 2000-tal. Crashdiet har aldrig känts som några som lever i det förgångna, till skillnad mot många andra svenska kollegor som spelar i samma genre. Till skillnad från dem tycker jag Crashdiet alltid gjort något mer nyskapande med sin sleaze, den har alltid låtit modern och fräsch och 'The Savage Playground' är inget undantag.

Inledande spåret ger en ganska bra start på skivan även om det är i kommande spår skivan verkligen kommer till liv, t.ex. tycker jag att andra spåret Cocaine Cowboys är ett av albumets bästa spåret och Damaged Kid som kommer mot slutet är även den oerhört bra. Däremellan hittar vi dock en aningen blandad kompott med några minnesvärda, några bra och några mindre bra och minnesvärda spår. Anarchy (spår tre) är t.ex. en minnesvärd låt, dock inte överdrivet bra, och Sin City (spår sju) är ett annat exempel på samma sak. Bra är spår som California (spår fyra) och Circus (spår sex) medan ett exempel på en låt som inte faller mig i smaken är Lickin' Dog. I absoluta slutet får vi dock två spår som bara är långa och jag tyvärr inte tycker är överdrivet bra och det är också mycket riktigt skivans längsta och tredje längsta låtar med sina sammanlagt nästan 13 minuter. Lite synd att sluta skivan så, faktiskt.

Sammanlagt är skivan nästan en hel timme lång och instrumentalt är Crashdiet hyfsat enkla i sin uttrycksform - det är inga orkestrar, körer eller inhyrda gästmusiker som spelar märkliga instrument man bara hör talas om på musiklektionerna i skolan. Det går ut på att spela rockmusik, helt enkelt, och för att göra det spelar man elgitarr, bas och trummar - så mycket mer behövs inte. Melodierna är oftast också ganska enkla - de är på väg åt ett håll och det är framåt och väl på väg tänker inte chauffören göra några som helst avstick någonstans för att utforska alternativ. Det positiva med det är att man inte fastnar någonstans på vägen eller irrar bort sig i saker man inte kan hantera och på så sätt tar sig vatten över huvudet. Det negativa är att det efter en timme känns som att man verkligen sett, hört och upplevt allt som går att uppleva här. Sången är också ganska enkel - inga massiva körer och röstexperiment av den mer avancerade skalan utan en ganska klar, rakt-på-saken sång med lite bakgrundssång för att stärka i refränger och andra mer betydelsefulla partier. Bandets sångare Simon Cruz gör sin andra skiva med bandet och jag tycker han låter riktigt bra som bandets nya röst med sin aningen rebelliska men förvånansvärt klara och uttrycksfulla röst.

Det känns inte som att du någonsin kommer att få världens mest avancerande och imponerande musikaliska verk från det här bandet, men det känns också som något dessa fyra killar aldrig kommer försöka göra heller - i alla fall inte så länge de heter Crashdiet. Vad du får är rock 'n' roll - skitig, smutsig, rebellisk och uppstickande hårdrock av en någorlunda modern karaktär men gjord på vintage-vis (dvs aningen retro men fortfarande nyproducerat). Jag gillar absolut den här skivan - den är ärlig, tillbakalutad och försöker inte vara något den inte är. 'The Savage Playground' är allt den är och jag tycker det låter bra också. Som sagt - inte "wow, fantastiskt! Hur gör dem det"-bra, men bra likväl. Inte nyskapande men ändå intressant. Inte något som andra band inte skulle kunna göra om de ville det, men ändå något som jag inte tycker mig ha hört överdrivet mycket av ändå. Och jag har inga problem alls att lyssna på det, och kan inte heller se någon anledning till varför du skulle ha det. Kort och gott en skiva som definitivt förtjänar din uppmärksamhet, och den gör det helt och hållet utan att krångla till det på något sätt.

HHHHHHH