Human Zoo
My Own God

Inte ett zoo jag skulle vilja besöka, Andromeda Zoo lät betydligt mer intressant på den fronten. Min egen gud kallar tyskarna sitt nya album, ett album som är deras fjärde sedan debuten som såg dagens ljus för tio år sedan. En sextett vars medlemsled innefattar något så annorlunda som en saxofonist, annorlunda om man betänker att det handlar om ett hårt rockande band. Kul logo, inte så kul skivomslag, men vad ska vi då säga om det vi hittar innanför skivomslaget?

Det är klämkäck hårdrock, nästan så att man skulle kunna tänka sig att de härstammade från Schweiz eftersom det låter ganska likt banden därifrån. Låtar med generellt bra driv, mycket energi och för genren en ganska typisk sångare. Bra producerat dessutom, bra variation och bandets musik får en snygg extradimension tack vare användandet av saxofon. Speltiden håller acceptabel tid och det är kort nog för att man ska orka lyssna hela tiden, dessutom finns det ett hyfsat djup som gör att albumet håller ganska väl, även vid upprepat spelande.

Riktigt bra album, underhållande nog för att intresserad och bra nog för att vinna uppskattning. Kanske stilistiskt inte speciellt unik men tack vare saxofonen så skapar de sig åtminstone en liten särprägel. Finns väl egentligen inte så mycket att säga om detta album, det är riktigt bra helt enkelt – inga konstigheter, bara riktigt bra musik. Varmt rekommenderat för er som gillar band som Gotthard, Pink Cream 69 eller liknande – men jag tror att det kan tilltala en ganska stor publik, ett bra album.

Flera schyssta låtar finns på albumet, men kanske att den inledande One Direction är vassast men även Like a Bitch är väldigt underhållande och bra. Det finns några ytterligare bra spår och några som känns lite intetsägande såsom till exempel NSA, och på det hela taget får vi ett riktigt trevligt album.

HHHHHHH