Gotthard
Firebirth

Som den legendariska fågeln reste sig ur askan, valde även Gotthard att göra men som ni kunnat läsa i vår senaste artikel om bandet var det inte ett helt enkelt beslut och chansen var väl nästan lika stor att de förblivit aska. Jag talar förstås om sångaren Steve Lees tragiska bortgång som satte djupa spår i bandet och deras fans, men nu är de tillbaka med sitt tionde studioalbum som fått namnet Firebirth för att symbolisera just denna pånyttfödelse. Nu förstås med en ny sångare som fått namnet Nic Maeder som förstås inte har så små skor att fylla ut med tanke på att det inte finns något som höjer en artists status som dennes död, nu bör väl förstås inte Nics jobb vara att rakt av emulera Steve Lee men jämförelser är oundvikliga och när jag letat igenom nätet efter intryck kan jag konstatera att det finns de som tycker att bandet skulle förblivit döda av någon outgrundlig anledning medan andra är extremt positiva och så finns det några mellanting också förstås. Det är ändå så att Steve Lee var en medlem I Gotthard och inte något annat, Nic tar inte sångarrollen i The Steve Lee Band till exempel så det finns ingen anledning att anse att bandet skulle bara avsluta på grund av att en medlem dör.

Vad får vi då på denna spännande skiva som nått förstaplatsen på hemlandets topplista och även fina positioner på andra listor? Egentligen inte så mycket nytt, vi känner igen det som Gotthard. Det är melodiös rock/hårdrock med medryckande refränger varierat med ett par ballader, dock tycker jag att det har en lite råare och lite mer opolerad framtoning än sina närmaste föregångare vilket gör att det trots att vi får vad vi kan förvänta oss ändå känns ganska fräscht. Nic Maeder är samma typ av sångare som Steve Lee men han låter inte som honom, vilket gör att det på sångarfronten känns nytt men ändå inte främmande. En lite mer opolerad produktion än de närmast föregående albumen får vi som sagt och det gör att det känns som att bandet har ganska mycket fart, fläkt och energi i sin musik men trots detta känns balladerna väldigt finstämda och nedtonade. Det blir ett välbalanserat album tycker jag, där de balanserar det fina med det lite råare och det känns som ett positivt album trots vad som skett och det känns lite grann som att bandet reser sig starkare än någonsin förr. Dessutom har de lyckats hålla speltiden på en vettig nivå med strax under femtio minuter och tretton spår, så visst är Gotthard tillbaka på åtminstone samma nivå som tidigare och det trots Steves tragiska död på de amerikanska vägarna.

Kanske inte Gotthards absolut bästa album men ett av de bästa med schweizarna och det är inte dåligt med tanke på att jag tycker att de är ett väldigt kompetent band som ofta lyckas få fram väldigt bra album. Det är bra främst för att det är något fräscht och nytänkande för detta band samtidigt som det ändå håller fast vid det som varit deras starka sidor tidigare, så det är ett typiskt Gotthardalbum men ändå inte. Ett imponerande album helt enkelt, bra spännande och kul att lyssna på.

Så precis som den välkända fågeln reser sig Gotthard och kommer igen kanske starkare än någonsin, ett energiskt, spännande och riktigt bra album utan några direkta svagheter är vad de har att erbjuda. Väl värt att rekommendera till alla som gillar Gotthard och alla som gillar melodiös hårdrock. Steve Lee kommer alltid att leva kvar i minnet och i rockhistorien och självklart med sina kompositioner i Gotthards liveshow och om detta album på något sätt tänkt sig att hedra Steve Lees minne så tycker jag definitivt att det gör det då jag tror att det är något han hade varit stolt över. Så tack för att ni går vidare Gotthard, ett album som detta är definitivt ett bra sätt att hedra minnet av er hädangångne bandmedlem och vän.

Ett varmt rekommenderat album, en riktigt stark återkomst och en eldig pånyttfödsel för Gotthard.