Band:
David Coverdale (vocals)
Doug Aldrich (guitars)
Reb Beach (guitars)
Michael Devin (bass)
Brian Tichy (drums & percussion)
Discography:
Trouble (1978)
Lovehunter (1979)
Ready an' Willing (1980)
Come an' Get It (1981)
Saints & Sinners (1982)
Slide It In (1984)
Whitesnake (1987)
Slip of the Tongue (1989)
Restless Heart (1997)
Good to Be Bad (2008)
Guests:
Timothy Drury (keyboards)
Info
Produced by Los Bros Brutalos (David Coverdale, Doug Aldrich, Michael McIntyre)
Released 2011-03-25
Reviewed 2011-03-05
Links:
whitesnake.com
myspace
Last FM
frontiers
Det låter lite fel det jag just skrev. Det låter som att Whitesnake skulle vara usla på skiva och bara fungera live och det är väl inte riktigt sant. Whitesnake har varit bra på skiva också, men där dem är ett ganska medelmåttigt band på skiva – varken särskilt bra eller dåliga – så är dem strålande live. Bandet som på skiva gav oss hits som Fool For Your Loving, Here I Go Again och ett tiotal andra hyfsat stora låtar som 70-tals generationen växte upp med och grät kärlekstårar till hemma i tonårsrummen i all ära. Men det är live bandet kommer till sin fulla rätt. Det är där dem spelar ut hela registret och David Coverdale som egentligen, som sagt, är en ganska undermålig sångare döljer sin bristvara i form av en bra liveshow. Det är något som ett album inte kan dölja, således inte heller ’Forevermore’ som istället hugger Coverdale i ryggen med en trubbig vedyxa och skrattar som en kråka åt hans patetiska försök att ändå ta sig igenom skivan.
Nu var jag nog lite orättvis igen. Det låter som att Coverdale skulle vara världens sämsta sångare och inte ha ett uns av kvalitét att bjuda på och det är naturligtvis inte riktigt sant. Coverdale är inte särskilt bra, men att han skulle vara usel vänder jag mig emot. Han har en speciell röst, hård och kraftfull som hårdrock- och metalsångarna var på 70- och 80-talet. Den är inte särskilt vacker, men den har en råhet som många av dagens fjuniga tonårssångare inte kan mäta sig med. Coverdale låter mer som en arg haj som är ute efter att slita sina kärleksoffer i småbitar. För kärleksoffer får vi väl ändå kalla dem, Whitesnakes fans, eftersom de alltid sjunger om kärlek, sex och kvinnor.
Omslaget som inte längre pryds av den karaktäristiska ormlogotypen är guldigt men tråkigt så in i ormhelvete. Men man ska inte döma en bok efter omslaget och inte heller en skiva. Musiken är mycket bättre än sitt omslag, som har en så märklig logotyp att det nästan ser ut att stå Bhitesnake. Musiken är arg, det har bett i sig och ringlar runt melodier som andas rock ’n’ roll med skrikande gitarrer och allmänt enkel uppbyggnad. Det är välspelat och välarrangerat, och välproducerat. Ljudet biter dig som en pytonorm och instrumentalt är det mer vilt än en Puffadder som blir fasthållen i svansen (säger man svans om ormars bakdel egentligen?). Och ju mer man lyssnar desto argare känns dem, det är inte alls en orm där någon redan har dragit ur giftet. Det är i allra högsta grad en orm som fortfarande är ute efter att paralysera dig.
För mig känns detta ganska överraskande för faktum är att Whitesnake dem senaste 20 åren, förutom 1997 års ’Restless Heart’ som var inspelad och tänkt som en soloskiva för Coverdale men släpptes som ”David Coverdale & Whitesnake” efter påtryckningar från skivbolaget, bara har släppt en skiva – 2008 års ’Good to be Bad’ . Trots att de borde vara en aning gamla, trötta och kanske ringrostiga så låter ’Forevermore’ kompetent och på bettet. Den där riktiga giftinjektionen – det som får oss att tappa andan lika mycket som en anakonda – det saknas kanske. Men det saknas inte energi och känsla, vilket man skulle kunna tänka sig av ett band som hållit på sedan 70-talet och släppt tio skivor, men alltså bara 1 1/2 de senaste 22 åren.
’Forevermore’ har absolut potential att sälja bra, att bli omtyckt av många och väcka de gamla som förlorat sin tro att åter igen dra på sig jeansvästen och låta håret växa ut kring flinten de nu fått. Skivan ligger och ringlar någonstans en bit över godkänt och tenderar ibland att höja huvudet för att rikta in ett bättre bett, men tyvärr gör skivan aldrig något utfall. Dem där omedelbara hit-låtarna saknas och likaså wow-faktorn. Kvalitén överlag är det dock inget fel på och till och från stoppar bandet in lite andra instrument än de klassiska gitarrerna, basen och trummorna – som t.ex. munspel och keyboards. Mot slutet börjar faktiskt även Coverdales röst att hitta rätt och den avslutande balladen Forevermore blir en nästan filmisk avslutning, det är bara eftertexterna som saknas.
Jag tycker ’Forevermore’ växer på mig. Jag tyckte inte den hade särskilt mycket alls att hurra för från början, men ju mer man lyssnar på den desto mer känner man att ormen har krupit fram från vintergömman och är här för att sätta skräck i små barn och hugga alla som vågat lämna dörren tillräckligt på glänt för en orm att ringla in. Det är den bästa Whitesnakeskivan på väldigt länge, kanske någonsin. Kanske är det den Whitesnakeskiva som blir kvar med oss in i framtiden och är den vi spelar forevermore…
HHHHHHH
