Recension Myland - Light of a New Day 2011

My land - det måste vara Mumindalen det... Landet som den kaxiga lilla tjejen Lilla My bor i. Ett land fullt av små djur liknande en blandning mellan hund och säl där toppar och bottnar byter ut varandra bland gräsliga ängar och steniga stränder. Ett land skapat ur fantasin men som ändå på något sätt känns riktigt och som det skulle kunna finnas på riktigt. Det är ett land att leka i, ett land att njuta av och finnas i utan att känna sig allt för osammanhängande. Det är Lilla Mys land.

Myland, bandet alltså, verkar dock inte sluta sina fantasier vid något som känns som det skulle kunna finnas på riktigt. Medan lyriken känns väldigt inriktad på kärlek och kärlekssaker så har skivan ett omslag som skriker drakar och brinnande svärd. För att göra det ännu mer komplicerat så är det dessutom en skiva som musikaliskt inte passar till något av detta. Lyriken föreslår någon form av romantisk musik och omslaget någon form av power metal men vad vi istället bjuds på är någon form av tuffare AOR eller mjukare heavy metal och mina första tankar åker ner till Schweiz och MC-rockarna Gotthard. Det känns faktiskt som mycket är konstigt med den här skivan. De tär som om de försöker skapa sin egen Mumindal utan att hålla sig alls till verkligheten. De slänger in romantiska lundar med färgstarka blomsterhäckar och små bäckar mer regnbågsfärgat vatten som porlar och mörka berg med drakhålor och slott som brinner samtidigt som de anlagt breda motorvägar så att det går att köra full fart med sin Harley och breda parkeringar intill till vilka det bara är att svänga av och påbörja grillpartyn. Det känns bara som att bandet inte alls tänkt på vad dem slängt ihop utan bara tagit det som dem hade lust med just då.

Det gäller dock inte nödvändigtvis musiken. Vi kan för en stund glömma allt detta omkringtjafs som egentligen inte påverkar just den. Italienarna gör trots allt en ganska bra AOR/heavy metal-skiva med en hesröstad sångare och mjuka melodier drivna av keyboards och gitarrer. Jag tänker inte alls på kärlek, trots att det är vad bandets hesa sångare sjunger om, eftersom musiken inte alls känns särskilt kärleksfull. Det är inte ens kärlek enligt Whitesnakes eller Scorpions skola (som kanske kan kallas kärlek med tuffa tag?) utan mer som oseriös kärlek - som en pojkvän som drar med sin flickvän som är totalt ointresserad av fantasy till ett Lajv-möte med Tolkientema. Musiken är bra men sången irriterar mig mest bara. Jag har aldrig varit en stor fan av dessa hesa sångare som finns - jag verkligen hatar Lemmy och hans låt-a-likes, liksom alla AC/DC och Rod Stewart-typ sångare. Jag tycker att är man sångar ei ett band bör man väl också kunna sjunga, inte låta som en korkad myrslok på jakt efter magiska nötter. Missförstå mig rätt nu, jag tycker inte att Franco Campanella är SÅ dålig. Han är bara inte särskilt bra.

Den musik Myland leverar är alltså mjukare heavy metal eller AOR i metalstuk. Deras melodier är mjuka och flyter på bra. Musiken är neutral och trampar inte på någons tår - den är lätt att ta in och lätt att tycka om. Ser vi till produktionen är den också bra - inget imponerande men tillräckligt bra för att inte irritera någon. Instrumentala sidan är oftast ganska nedtonad men till och från skruvar de upp instrumenten och börjar agera lite av rockstjärnor. Och det är då jag tycker skivan kommer till liv på riktigt. Alla dessa mid-tempo låtar som är mid-producerade och mid-allt blir bara för mycket mid-något. Dem försöker inte ens få någon uppmärksamhet med det dem gör, dem bara gör det och det är bara låtarna som är något mer än detta som räddar skivan. Synd bara att den ska vara så förbaskat lång! Dryga timmen blir bara för mycket.

Även om albumet har mycket konstigt och förvirrande är musiken ändå överlag bra. Dem gör AOR-metal enligt regelboken och följer schemat likt en bäver. Vissa delar blir dock för mycket enligt regelboken eftersom de inte lägger in något av sig själva i musiken. Då och då tittar det riktiga Myland fram bakom gardinen av regelböcker som tyvärr gör skivan överlag till en mid-historia. Allt ligger någonstans i mitten och på grund av detta hamnar även mitt betyg i mitten. I mitten på skalan och ett säkert kort om du vill vara säker på att inte köpa något dåligt. Men också en säker väg om du vill missa det som verkligen är bra. Myland borde nog på 'Light of a new Day' egentligen ha kallat sig för Mid-land.

HHHHHHH

Myland Light of a New Day

Myland
Light of a New Day