Pink Cream 69
Ceremonial

Det är ju bättre det här förstås, men jag är aldrig särskilt tagen av album som har en kanonlåt i början och sedan har en hel skiva som inte kan matcha den bakom, även om låten kommer som nummer tre och naturligtvis lite längre in på skivan än om den legat först (därför att bästa låten först är naturligtvis ännu värre).

Jag har två skivor med tysk/brittisk/amerikanska Pink Cream 69 sedan tidigare, en som jag köpt och en som jag fått för att recensera men ingen av dem skulle jag ranka som någon av mina toppskivor. Skivan jag recenserade senast heter 'Thunderdome' och fick sju poäng, vilket kanske låter som en perfekt skiva men det var på tiden då Hallowed gav betyg på en tiogradig skala och därmed motsvarar den ett betyg någonstans runt 4-5 idag. Ett bra betyg fortfarande, men en skiva som saknar det där lilla extra och det tycker jag egentligen att hela Pink Cream 69 gör och alltid har gjort. De är ett bra band, men de saknar det där lilla extra och jag är rädd för att även 'Ceremonial' känns lite åt det hållet.

Sedan 'Thunderdome' har det gått nio år men på alla dessa år har bandet bara släppt en ny skiva och ett livealbum. En medlem har lämnat Pink Cream 69 under dessa år och två har kommit in då bandet till 'In10sity' som släpptes mellan denna och 'Thunderdome' valde att ta in en andra gitarrist i Uwe Reitenauer. Utöver honom har bandets långlivade trumis Kosta Zafirou lämnat bandet efter 'In10sity' och ersatts av Chris Schmidt. 'Ceremonial' blir bandets elfte studioalbum och 2013 bandets 26 år som band. Med Kostas avgång är det dock bara två medlemmar som lämnat Pink Cream 69 under all denna tid (utöver Kosta även Andi Deris som också är aktuell just nu med en ny Helloweenskiva). David Readman som ersatte Deris har dock varit i bandet i 19 år och åtta album (detta inräknat) nu och är den röst som åtminstone jag förknippar med Pink Cream 69. På 'Ceremonial' tar han ut hela spektrat och även om han ägnat den senaste tiden sedan 'In10sity' med Voodo Circle så är det här han låter absolut bäst och det känns också som att han trivs bättre med att sjunga med det här bandet för Readman låter riktigt på hugget i varje låt både här och på alla andra (två) album jag hört med honom i bandet.

Dennis Ward var en av dem som startade Pink Cream 69 och förutom att vara en grym producent är han även en riktigt duktig bassist. Hans bas har de senaste åren nog mest hörts i Unisonic där han spelar bakom Michael Kiske och Kai Hansen, Korkus gitarrist Mandy Meyer och sin f.d. bandkollega Kosta Zafirou men även han tycker jag låter bäst i Pink Cream 69. Det känns som att han kommer mer tillrätta här och får spela ut precis som han vill. Och det känns faktiskt lite som en familj som träffas och samlas igen efter lång tid när man hör Pink Cream 69 efter alla dessa år. Reitenauer, Koffler och Schmidt spelar tillsammans med Ward i Sunstorm, Reitenauer och Zafirou spelade med Ward och Kiske på Place Vendomes album 'Streets of Fire'. I Adagio sjöng Readman och Ward stod för produktion på ett album och spelade på det andra. Och på det sättet har det sett ut. Även om bandet varit inblandade i en hel del annat har de alltid hållit kontakten med varandra på något sätt och när de träffas för att spela in en skiva med Pink Cream 69 blir det som att hela familjen samlas och bara är sig själva.

Men så var det då det är med att bandet saknar det där lilla extra. Hur var det egentligen med det? Sett enbart till fakta borde det inte vara några problem alls för Pink Cream 69 - de är alla duktiga, erfarna musiker med gott om historia från annat håll. De är dessutom på hemmaplan när de gör Pink Cream 69, deras naturliga dem kommer verkligen till tals och de låter bättre än vad de vanligen gör men jag tror det blir något fel med låtskrivningen för låtarna lyckas inte alls engagera mig på det sätt jag borde bli engagerad. Något annat kan jag verkligen inte hitta som det är fel på - produktionen låter alldeles utmärkt och alla individuella insatser är som sagt mycket bra. Och så var det ju det här med spår tre. Det är en låt som heter Special och den är verkligen urbra! Så vad är det som de får till där som de inte får till på resten av skivan? Tja, det enda jag kan höra som är annorlunda är låtskrivningen. Och kanske är det bara mig dem inte passar, men jag är inte förälskad i den här skivan - så enkelt är det.

Så det är ingen bra skiva alltså? Förutom Special då förstås? Nja, så långt vill jag väl inte sträcka mig. Visst är det en bra skiva, men den saknar det där lilla extra. Stundtals briljerar 'Ceremonial', mer än i bara Special, men överlag känns det inte som att jag vill hylla den allt för mycket. Ännu ett kapitel i Pink Cream 69s historia är skrivet och har du gillat ditt äventyr med bandet hitintills är 'Ceremonial' ingen besvikelse, men inte heller denna har det där lilla extra som jag letar efter i skivor. Det vore dock tjänstefel att inte rekommendera er att kolla upp Special (och även låna ett öra till skivans två sista spår).

HHHHHHH