Periphery
Juggernaut: Alpha & Omega

Varför känns det alltid som att man väntar alldeles för länge på nytt material från Periphery? Trots att det kommit ut med material mer eller mindre årligen sedan 2010 känns det som att man väntar dagar, veckor, månader, ja t.o.m. år för länge på den här tredje fullängdaren. En tredje fullängdare som också är en fjärde fullängdare - båda släppta samma dag.

Jag ska alldeles strax gå igenom skivorna var för sig då de trots allt är individuella album men innan vi kommer så långt ska jag berätta historien om detta amerikanska bands två album. I stort sett på dagen för ett år sedan släppte Periphery EPn ’Clear’ från vilken exakt noll av dessa 17 låtar har hämtats. Dessa 17 låtar har specialskrivits för en historia som bandet berättar genom musik och lyrik över dessa två skivor. Del ett ger bakgrunden och del två ger upplösningen - det är som en 80 minuter lång film där albumbytet är den s.k. ”point of no return” - börjar du spela den måste du sitta historien ut och höra det närmare 12 minuter långa titelspåret till ’Omega’ samt Stranger Things som avslutar allt. Visst kan börja mitt i också men hoppar du in på kapitel 11 är det lite som att börja läsa Bibeln från Nya Testamentet… eller faktiskt inte ett dugg som det med tanke på att Bibeln är fullt möjlig att börja läsa vid Nya Testamentet medan det här bara är puckat att börja lyssna på ’Omega’ utan att först ha tagit sig igenom ’Alpha’.

Musikaliskt är inte ’Juggernaut’-skivorna allt för annorlunda mot bandets fyra tidigare utgåvor - det har inte skett några radikala förändringar utan allt det här har vi hört från dem förut, om än i något annorlunda form. Den stora skillnaden är i huvudsak albumets konceptuella läggning samt att alla medlemmar får vara med och skapa skivan, inte lämnat mer eller mindre allt till Misha Mansoors tio fingrar. Om detta varit lyckat eller inte ska vi alldeles strax reda ut, men först vill jag koncentrera mig på hur bandets stil faktiskt låter och för er som redan känner till bandet så vet ni mycket väl att det är lättare sagt än gjort… men vi gör väl ett försök.

Det är lite melodiös dödsmetall över det hela, inte riktigt i Göteborgsstil men ganska Skandinaviskt i alla fall - fast i princip helt utan keyboards (lite klaviatur finns det, men inget elektroniskt haveri). Blanda in en bra dos metalcore i det hela, lite hardcore, lite screamo och en lagom nypa thrash metal så börjar vi närma oss. Sedan har vi de progressiva elementen, de känns hämtade från industriella och nu-metal-regioner. Static-X, Korn och System Of A Down för att nämna några band ni kanske eller kanske inte känner igen. Inte särskilt likt dessa band, men just den biten av musiken känns inte allt för främmande från dem. Nu kanske ni tycker att det här är ju en röra som omöjligt kan redas ut men då är jag fortfarande inte på långa vägar klar. Tempobyten och taktskiften känns hämtade rakt ifrån Dream Theaters fanclub av band och jag ska försöka vara lite övertydlig nu så ni inte tror att Periphery försöker låta som Dream Theater utan deras tempobyten och taktskiften känns som de ligger likartat hur band som försöker låta som Dream Theater och överdriver allt det som gör Dream Theater unika. Sången sedan (nej, beskrivningen är långt ifrån klar) blandar och ger lite i stil med mycket modern musik i dag där det varvas vrålsång med klart och oftast när Spencer brer på med vrålen så har strängsektionen julafton med bassträngarna så att det låter riktigt mycket metalcore. I klarsången har han dock en ganska intressant röst - inte riktigt vardagsmat i metalgenren och jag skulle vilja påstå att det är en av de röster man har lättast att känna igen bara man blivit presenterad den.

Jag tror vi avbryter musikbeskrivningen där innan stycket skenar hela vägen bort till månen, förhoppningsvis har ni i alla fall fått en chans att förstå att Periphery inte är den vanliga skåpsmaten, det här är ett smörgåsbord av musikstiler och inspirationskällor som genialiskt blandats ihop till en tacobuffé du sent kommer glömma. I mitt liv utanför Hallowed så driver jag en butik och väldigt ofta brukar jag fundera över hur det jag ska recensera skulle fungera att spela offentligt i butiken. Periphery är ett sådant band som tveklöst inte skulle fungera att spela högt där. De är alldeles för invecklade för att någon som kommer in för att handla ska kunna greppa och känna sig bekväma med i öronen. Emellanåt är de även på tok för tunga och hårda för att barnfamiljer, pensionärer och allmänt störda lantisar ska kunna trivas med det. Jag kan bara beklaga deras förlust för ger man Periphery lite tid, lite tankeverksamhet och lite huvudskak så är det här ett av de bästa ”nya” banden som finns just nu.

’Alpha’ är alltså del ett och den känns en aning mjukare och mer nedtonad än ’Omega’ som har betydligt fler låtar i de tunga metalcore-regionerna och när de förekommer så är tiden det pågår oftast kortare på ’Alpha’. Första skivan lockar istället med mycket mer komplicerade strukturer - tempobyten, avbrott, märkliga ljud och udda låtuppbyggnad. Det är också mer bakåtlutat på ’Alpha’ - mer transportsträckor med finlir än ’Omegas’ betydligt mer narcissistiska uppvisningslåtar där de talar om för folk hur bra de är. Jag skulle säga att ’Alpha’ definitivt passar bättre för bandets fans som gillar deras mer tekniska sida medan ’Omega’ säkerligen fungerar bättre för de som gillar när de ger allt och kör sin tunga bana. Men det är lite som att hoppa rakt in i The Dark Knight eller The Dark Knight Rises utan att ha sett Batman Begins… eller att se Batman Begins utan att se fortsättningen - de skiljer sig från varandra men de hör fortfarande ihop. Du är ganska dum om du bara köper den ena skivan även om de stilmässigt tilltalar olika publiker bättre.

I min högst personliga åsikt står sig inte ’Juggernaut’ lika väl som förra skivan gjorde och det beror mest på att det känns som att de faller för samma syndrom som många filmserier gör när uppföljarna kommer - de tror att de måste bli större, häftigare och överdriva allt det som utmärkte dem med första filmen. De glömmer bort att det finns något som heter balans, vilket är anledningen till att filmer som Saw, Matrix och Rocky är så oändligt mycket bättre än sina uppföljare och jag tycker att det är precis det som drabbat Periphery med denna uppföljare också. Det är inget snack om att väldigt mycket är bättre på ’Juggernaut’ än allt annat bandet släppt men det finns hela tiden en känsla av att de tar allting för långt hos mig. Med 82 minuter musik behöver man mer balans än alpha och omega, himlen och helvetet, plus och minus o.s.v. Albumen är inte varandras motpoler på något sätt, faktum är att de låter ganska lika varandra fast med en lite hårdare och en lite mer sofistikerad skiva, men mitt i all denna fantastiska, välgjorda musik kan inte jag låta bli att känna att det hade varit ännu bättre om det bara inte hade varit så mycket av det. Och jag antar att det är anledningen till att det väldigt sällan kommer flera delar i en filmserie samtidigt. ’Juggernaut’ gör sig bättre när den inte sträckspelas, trots att det känns bättre att göra det. Men det är fortfarande ett bra album!

HHHHHHH